Ernst och jag!

Ja, men den däringa Ernst är ju inte alls tokig! Tänk att jag har en så okänd connection med denne kände tv-profil. Detta upptäckte jag när jag avnjöt Jul med Ernst på TV4. Hans och mina släktingar är i princip grannar. Nästan. Det är cirkus 20 kilometer och en faslig massa människor mellan dem, men ändå!

Ernst och jag borde laga mat tillsammans.

Fjärde advent och färdig likör

Advent, advent,

ein Lichtlein brennt!

Erst eins, dann zwei,dann dreidann vier, 

dann steht das Christkind vor der Tür.

Nu är det inte långt kvar till jul, och här hemma är julstämningen på topp. Egentligen jobbar jag ytterligare två dagar, men min hjärna är redan inställd på semester. Granen är pyntad, julkakorna är bakade och uppätna, julgodiset är fixat men ännu inte uppätet och nästintill alla klappar är inhandlade. Nu kan lugnet lägga sig över oss som en skön filt. 

Vad passar då bättre, så här års, än lite middag med nära och kära? Min kära farmor, farfar, faster, farbror, mor och far kom på försenad födelsedagsmiddag. Höjdpunkten var när min hett efterlängtade körsbärslikör fick äntra kökets varma vrå. Från kylan i garaget till värmen i köket. Resultatet var över förväntan. Likören var både söt och len. Inte alls hysteriskt stark, som man annars kan tro. Innan likören kunde avnjutas fick likören silas genom ett kaffefilter för att slippa grumlig dryck. Körsbären var lite väl spritfyllda, därför blev de en liten present till rara kollegor. Min kollega, som är fantastiskt duktig i köket, tipsade om att man kunde blanda bären med lite fluorsocker för att utvinna mer likör. Detta kan man sedan blanda ihop med resten av likören. Detta fungerar dock enbart om bären är urkärnade. 

Weihnachten

Ich muss euch sagen, es weihnachtet sehr!

                                                                           Theodor Storm

Ja, nu har nog ingen missat att julen står för dörren. I Österrike säger man till barnen att änglarna, uppe i himmeln, jobbar för fullt med att snickra leksaker och att baka kakor. Jag kunde inte låta bli att bli lite nostalgisk när sonen och jag pyntade julgranen med små träänglar. Änglarna är så fantastiskt söta i sin enkelhet och ser ut precis som de änglar som prydde mina barndoms julgranar. 

Egentligen bryter jag mot de österrikiska jultraditionerna genom att klä julgranen tillsammans med sonen och egentligen bör jag få honom att tro att Christkindl kommer med julgranen pyntad och klar. Jag minns själv hur mamma och pappa ringde i en liten glasklocka när det var fritt fram för oss att komma och skåda den vackra granen som mamma och pappa så hysteriskt pyntat i hemlighet. När vi flyttade till Sverige förvirrade jag mina klasskompisar genom att försöka pracka på dem mina historier om en ängel som kom flygandes med en pyntad gran. Konstigt nog köpte de inte mina historier. 

Enligt österrikisk sed så kläs granen kvällen innan julafton (när barnen gått och lagt sig), men själv är jag lite för otålig. Granen sprider ju mest glädje innan och under jul. Efter jul har jag alltid god lust att kasta ut granen och välkomna våren. Lite tidigt att hoppas på att våren ska komma så fort, men hoppet är ju en fantastisk grej!

Schweinsbraten

Slow food is da shit!

Det doftar ljuvligt från ugnen. Där inne bubblar fläskkotletten ikapp med lök, vitlök och kummin för att slås ihop till en enkel och smidig söndagsrätt. Slow food behöver inte vara krångligt! Schweinsbraten är allt annat än knepig och gör att söndagen kan läggas på trevligare saker än att röra om i grytor eller wookar. Själv bloggar jag!

Recept:

ca 1 kg fläsk (jag tog hel fläskkotlett då det blir lite saftigare, men du kan lika gärna ta skinkstek)
2 gula lökar
4 vitlöksklyftor
3 tsk kummin
lite vatten
salt och peppar


Salta och peppra kotletten och lägg den i en ugnsäker form. Skiva löken och vitlöken och lägg kring kotletten. Häll på lite vatten och strössla över kumminfröna. Ställ in i ugnen på 170° och låt sakta stekas tills köttet uppnår 75 °.


Schweinsbraten smakar absolut bäst med Semmelknödel, men denna gång käkar vi rotfrukt i ugn till köttet. Gott som fasen och lite nyttigare.

Det är redan andra advent och i morgon är det Nikolaus! Då firar vi österrikare med att ge varandra små presenter (traditionellt ska det vara nyttosaker) och lite choklad.

Vanillekipferl, Vaniljhorn

Advent, advent. Ein lichtlein brennt...

För de som inte är tyskspråkiga kan jag bara meddela att ett ljus brinner (vilket får ni räkna ut själva) och att julstämningen är på topp!

Ett alldeles lagom julpyssel är att baka småkakan Vanillekipferln. De är fantastiskt enkla att göra, de smakar gott och så är de är söta, små juldekorationer! I Österrike är detta ett givet inslag i julmyset. Mamma och pappas vännina Maria gör de godaste Vanillekipferln. Hennes hemlighet är att låta kakorna "ligga till sig" lite. Det gör inget om kakorna inte är nybakade, de är till och med godare om de inte är det. Med andra ord kan du börja ditt julbak tidigt! Dessvärre hittade jag inte Marias recept, men i mormors receptbok fanns receptet på Vanillekipferln prydligt utklippt och inklistrat. Mormors receptbok är väl använd, vilket syns på fläckarna som nu har fått fler fläckkompisar.

  Som vanligt är receptet måttangivet i gram, så min nya bästa vän, vågen, fick rotas fram.





Recept på Vanillekipferl:

240 gram mjöl

180 gram smör

60 gram strösocker

100 gram malda mandlar

Vaniljsocker och florsocker

Skiva ner smöret i mjölet och arbeta ihop. Blanda socker och malda mandlar som du sedan arbetar ner i resten av degen. Jag och sonen skållade mandlarna innan jag körde dem i en mixer. Man behöver verkligen inte skålla dem, men jag tycker att kakorna blir finare om man avlägsnar skalen. När degen är slät och fin är det dags att forma degen till små krokar, vilket tar lite tid, men har du tålamod så blir det riktigt fint.   Lägg krokarna på en osmord plåt och grädda dem i 180° tills kakorna får en fin gul färg. Grädda dem inte för länge. Då blir de spröda och går lätt sönder.

  När vänd kakorna i vanilj- och florsockerblandningen medan de fortfarande är lite varma.

Själv tyckte jag att jag var smart när jag gjorde dubbel sats av degen. Efter halva degen var jag lagom less och hade hunnit ångra mig tio gånger om. Det var då jag kom fram till att man gör kakorna riktigt små så att folk ska skämmas lite när de är inne på sin femte, trots att fem små kakor är lika mycket som en normalstor kaka. Kanske lite överdrivet, men de kändes väldigt små när jag rullade närmare 180 småkakor....

Men nu är det bara att avnjuta kakorna och kom ihåg att de är som godast om några dagar!

Konsumenttest, Hasselnötsstjärnor

I morgon är det första advent och när man ser sig omkring jobbar alla för att komma i rätt stämning. Dessvärre kan ju all stress kring jul orsaka en julovilja och den där julkänslan infinner sig aldrig, kanske just för att man stressar så mycket. Det behöver inte alltid vara top of the line. Det går att fuska. Jag älskar att fuska. Denna gång fuskade jag på Lidl.

För mig räcker det med en lite sväng på Lidl för att känna att julen är kring hörnet. Den österrikiska julen. Det finns så otroligt mycket krimskrams att kika och klämma på. Det är långt ifrån allt som man vill ta med sig hem, men jag minns min mormor vars största hobby var att fynda billigt krimskrams. Affärer som dessa var hennes passion. Denna gången fastnade jag för sötsaker och köpte hem julkakor, för att skjuta upp julbaket en aningen och för att först komma till rätta i familjens nya kök. Favorina Hasselnötsstjärnor fick därför följa med hem.

Konsumenttestets resultat:

När nära och kära vänner kom över på lite kvällsfika fick kakorna också komma fram. De små hasselnötsstjärnorna smakade just som tyska/österrikiska småkakor brukar göra, så för mig var det en behaglig känsla som bredde ut sig i magen. Sonen älskade kakorna och ratade till och med de givna ballerinakexen, vilket säger en hel del. Mannen och hans barndomsvän D-man var däremot inte lika imponerade och D undrade om hade spruttat tandkräm på kakorna. Man torde tro att D-mannens tandkräm inte är som alla andras. 

Helt okej enligt mig, suveräna enligt sonen och nja enligt mannen och D-mannen.

Ombyggnationen

Innanför den fladdrande plastgardinen

För er som kikat in och läst mina inlägg har kanske märkt att det inte har hänt så mycket här på väldigt länge. Min inspiration försvann tillsammans med köksinredningen som snällt fick flytta ut i garaget och har gömt sig väl tillsammans med allt annat bråte. Det positiva är att körsbärslikören har fått sällskap.

Vi har varit utan ett riktigt kök på länge och nu i helgen har vi varit helt utan kokplatta och ugn. Istället har vi haft ett inplastat rum som snarare påmint om en temporär obduktionssal än ett kök... Det har inneburit hämtmat och helfabrikat som smidigt skjutsats in i micron, men som smakat allt annat än spännande. Findus schnitzel smakar helt enkelt inte schnitzel. Ingen österrikare skulle kunna luras till att tro att denna underliga matlåda skulle vara en "redig" schnitzel.

Nu börjar jag se en ljusning. Förra veckan har världens raraste snickare jobbat häcken av sig för att få färdigt vårt fuktskadade kök, men sånt tar tid. Därför får vi snällt vänta. Förhoppningsvis ska köket vara färdigt i början av veckan, vilket förhoppningsvis ska innebära att det händer lite mer här på bloggen. Det börjar trots allt närma sig advent, och då finns det mycket spännande man kan göra i köket.

I väntan på min apfelstrudl

Det blev ingen apfelstrudl. Inte denna gång.

Kvällen innan festen stressade jag runt för att få färdigt huvudrätten så att den kunde värmas på. Bättre att stressa dagen innan än samma dag som festen är, men att stressa för mycket en och samma dag är inte heller bra. Det konstaterade min mor när hon såg mig springa genom den lilla öppningen i plasten (köket är inplastat på grund av fuktskada) för hundrafemtioelfte gången. "Menar du att du ska ställa dig och göra en apfelstrudl på detta?" Vid det tillfället längtade jag mer efter att få hasa ner i soffan med ett glas rött vin, så därför blev svaret enkelt: "Nej." Varpå mammas föreläsning om hur man kunde göra strudln långt i förväg för att sedan frysa in den. Mamma illusterade svårigheten i att göra en strudl genom att vifta med den imaginära strudldegen som en rutinerad pizzabagare. Jag hörde något mummel om keine löcher... inga hål. Nähä, det spelar väl ingen roll om man ändå inte ska göra någon apfelstrudl?

Det blev marängsviss istället. Mycket enklare, men förbaskat gott!

Äpplen, äpplen, äpplen och kanske lite Apfelstrudl

Jag fick för mig att det skulle vara det lättaste man kunde företa sig i köket - att baka strudl. Det verkar visst vara knepigare än att koka pasta. Sist jag gjorde apfelstrudl var när jag bodde uppe i Gävle med min Linköpingssyster. Vi hade Oktoberfest och apfelstrudln fick bli den där lilla pricken över i:et. Den gången fuskade vi. Vi fuskade rejält! Det är knappt att jag vågar skriva här att vi köpte smördegsplattor - det är ju verkligen ingen riktig strudl då! Det verkar vara knepigare, som sagt.

Notera att jag skriver verkar. Med andra ord har jag inte kommit tillräckligt långt i utvecklingen för att kunna säga att det verkligen är knepigt att göra apfelstrudl. Det enda jag har hemma just nu är äpplen. Med enbart äpplen kommer man inte långt. I helgen stundar släktkalas i det kaosartade huset, där köket inte ser ut som det bör göra och där en tredjedel av boytan är inplastad. I detta kaos ska jag laga lite festmat, apfelstrudl bland annat. Min man suckar och undrar hur detta ska gå. Time is not on my side, för att utrycka det enkelt.

Frågan är nu om man ska fula eller vara ordentlig och följa receptet i mammas hemkunskapsbok. Vad ska jag göra??

I mormors arkiv

Mormor samlade recept i sin receptbok. När mamma berättade att hon hade mormors gamla receptbok blev jag eld och lågor, för jag trodde att jag skulle få lägga mina händer på mormors egenhändigt skrivna recept. Men mormor älskade att klippa och klistra. Sidorna i mormors receptbok är fullspäckade med utklipp. Vissa dyker upp flera gånger. Här och var finns mormors vackra handstil när hon har skrivit till några recept, men dessa handskrivna recept är få.

Däremot hittade jag två fantastiskt roliga utklipp på samma sida. Rara Frau Hausers nuna har fått pryda sitt recept. Hon är inte ensam, i mormors arkiv finns det en rad recept som har fått ansikten. Österrikiska tanter med praktiskt stora glasögon. Jag kan inte låta bli att undra vad effekten av att lägga ut sin adress vid sitt recept var. Kanske damp det ner brev med långa ramsor när receptet inte höll vad det lovade, samma tidpunkt som den glasögonprydda tanten ångrade att adressen skrevs dit. Kanske ville dessa tanter, precis som jag, få respons på det de gör. De bloggade före sin tid.

Ja, själv ska jag väl inte säga något. Jag lägger ju bild på mig själv och öppnar upp ett forum som är gjort för att lämna ifrån sig kritik.

Mitt nyponte

Så var de torra. Mina nypon, menar jag då. Nypon fick sakteligen torka i ugnen i tre dagar. Jag hade inte igång ugnen hela tiden, men eftersom jag inte använder min ugn så flitigt, så kunde de gott få vila där inne. För att få mitt te lite mer lätthanterligt mixade jag dem lite lätt och på så vis kunde jag lägga ner dem i en teklämma. Med andra ord höll jag det kliande pulvret långt från min strupe och istället lät jag den c-vitaminrika drycken lindra min raspiga stämma. Mycket förväntansfull hällde jag det kokande vattnet över mitt nyponkross.

Jag tror nog att det hade blivit bättre om jag hade ökat portionen, men det är ju inte svårt att ändra. Mamma tipsade om att man får ut mer smak om man kokar teet och sedan silar bort tesumpen. Gott var det i alla fall! Rör gärna ner en tesked honung i teet.

Konsumenttest, Mozartknödlar

Mozartkugeln har jag minsann ätit, men Mozartknödlar var något alldeles nytt för mig. När Lidls reklamblad damp ner i brevlådan och jag upptäckte att Lidl hade "Alpveckor" var jag helt enkelt tvungen att sätta mig i bilen på en gång för att besöka dem. På så vis upptäckte jag att deras kampanjvecka inte började förrän på torsdagen och jag var där tre dagar för tidigt.  Irriterad åkte jag hem och några timmar senare hade jag glömt bort allt om Alpveckor på Lidl...

... tills jag på lördagen besökte stället igen. Tillsammans med min Skövdesyster och hennes familj fyllde vi vagnen med diverse konstiga "Alpprodukter". Min man och svåger var lagom imponerade, medan jag och min äldsta syster flanerade euforiskt bland hyllorna. Mozartknödlarna fick också följa med hem.

När vi senare på kvällen skulle koka dessa knödlar gjorda av potatisdeg (jag vet att det låter otroligt konstigt, men det kan vara gott) och fyllda med mandelmassa, nougat och mörk choklad undrade äldsta systerdottern om det fanns någon alternativ efterrätt. De skulle inte varit så snabba att döma ut de där klimparna. De slank ner. Att äta varm marsipan blandat med potatisdeg, nougat och mörk choklad är inget man gör var dag, men smakerna gifte sig (som min landsman Kirschsteiger skulle ha sagt). Min man var nog den som var mest övertygad. Barnen vägrade att testa, så till alla er vuxna - köp och testa!

Utan kök

Jaha. Så kändes det som om världen var emot mig.

Fuktskadan under diskbänken var ett faktum och att köket skulle plockas isär var inget som kunde skjutas på framtiden. Mögel ska visst inte vara bra för hälsan, har jag hört. Därför fick jag snällt titta på när de rara hantverkarna plockade ner mitt viktiga redskap i matlagningsprojektet. Med andra ord kommer det att vara ganska lugnt på bloggen. Inte för att det har varit full fart här, men det kommer bli ännu lugnare.

Däremot har jag kommer jag att testa saker som jag pysslat med tidigare och några konsumentundersökningar. Till min stora glädje upptäckte jag nämligen att Lidl hade satsat på alpveckor. Vad det innebär kommer ni att få veta inom kort. Håll er uppdaterade!

Nyponte/Hagebuttetee

Tyskar och österrikare har genom tiderna varit mycket duktiga på att ta till vara på vad naturen har att ge och även att ta reda på de naturliga tingens nytta. Naturmediciner ses inte ner på. Nypon är ett fantastiskt litet bär. Nyttofaktorn är enorm! Nyponen är sprängfyllda av vitamin-C och kan dessutom hjälpa den som har problem med blåsan, till och med vid ledbesvär kan nyponen hjälpa.

Jag gav mig ut på nyponjakt med sonen. Jag minns själv att jag varit ute med mamma och pappa för att plocka nypon och jag tyckte att det var en skittrist syssla och att söndagar kunde spenderas på bättre vis. Jag tror att sonen upplevde utflykten bättre och att jag dessutom hittade de flesta av mina nypon bredvid kohagen gjorde exkursionen ännu bättre. Jag plockade nypon och sonen samspråkade med de nyfikna korna.

Tydligen ska man plocka nyponen på hösten, helst efter första frosten. Ju längre in på hösten desto sötare nypon skördar man. Tydligen. Jag vet inte om det har varit frost än. Sånt tänker jag inte på. Men nyponens djupröda färg lockade mig till att tro att det var dags för skörd. När jag stod där och plockade nyponen kom jag på att jag egentligen inte visste vad jag skulle göra med dem härnäst. Tanken var att nyponen skulle omvandlas till te, men hur man rent praktiskt skulle gå till väga hade jag ingen aning om. Därför ringde jag mamma. Svaret blev att nyponen skulle delas och urkärnas för att sedan torkas. Det borde väl inte vara så svårt?

    

Halvvägs in i urkärningsprocessen insåg jag att det var hundrafemtio gånger lättare att kärna ur körsbär och att mina få nypon skulle ta mig en evighet att rensa. Tanken på att köpa nyponte slog mig. Tack och lov har Internet uppfunnits. Efter en stunds surfande kom jag fram till att även kärnorna var ganska nyttiga (även för chinchillor). Därför delade jag dem helt enkelt.

Just nu spenderar nyponen en stund i ugnen. Tydligen ska de torkas i ugnen i 35°. De ska visst ta lång tid. När nyponen har torkats ska de även ligga torrt och svalt i två dagar innan man lägger dem i en burk för förvaring. När andan faller på kan du klämma ner lite te i en teklämma och ösa på med varmt vatten. Teet är både sött och syrligt... och mycket nyttigt!

Jag får återkomma med en rapport om hur mitt nyponte med kärnor smakade.

Österrikisk Plommonkaka

Den här kakan är egentligen inget bakverk som jag associerar med mina stunder i Österrike. Det är snarare kakan som mamma bakade på hösten och som blev ett inslag i eftermiddagsmys med mamma. Hemma hos oss skulle kakan alltid ätas till en kopp te. Så en kopp kaffe till denna kaka känns som en hädelse.

Kakan är otroligt smidig att göra och receptet är lätt att komma ihåg! Jag utgår från ett recept ur mammas hemkunskapsbok som smidigt går att anpassa efter önskad mängd.

Sandmasse:
1 ägg
50 gram smör/margarin
50 gram socker
50 gram mjöl
1 knivsudd bakpulver (tja, det är ju ett recept från 47, så lite speciellt ska det ju vara)


Smält smöret och låt det svalna. Vispa smör och socker poröst. Tillsätt ett ägg i taget under tiden som du vispar (ja, jag kan faktiskt knäcka ett ägg med enbart en hand. Träna du med, så blir det smidigare när du bakar). Blanda ihop mjöl och bakpulver och vispa ihop det med smeten. Häll upp i en bröad form. Grädda i nedre delen av ugnen i 180° i cirka 40 minuter. 


Till en plåt som är 23x32 cm tog jag grundreceptet x 4 och delade 10 mogna plommon. På så vis får man 20 kakbitar. Dela kakan i mindre bitar när den har svalnat och sikta florsocker över dina plommonkakor.  

Kaiserschmarrn

Varför göra pannkakor när man kan göra Kaiserschmarrn? Jo, det är lite trixigare att göra en Kaiserschmarrn, kom jag och svärmor fram till. Ja, jag tvingade in min svärmor i mitt matlagningsprojekt. Nu är hela familjen indragen. Egentligen skulle jag bjuda mina svärföräldrar på lite god österrikisk mat, men denna rätt krävde tungan rätt i mun och ett par extrahänder. Extrahänderna satt fast på svärmor.


Vad är då en Kaiserschmarrn? Det är en efterrätt som fick sitt namn av Kaiser Frans Josef I som gillade den här efterrätten. Franzl visste verklig vad som var gott. Skillnaden mellan en pannkaka och Kaiserschmarrn är att pannkakan ska vara tunn och behöver inte innehålla socker (om man inte vill) medan Kaiserschmarren ska vara fluffig och söööt. Vi kommer snart till hur vi får efterrätten fluffig.


Själv minns jag denna smaskiga efterrätt från somrarna som man spenderade hos mormor och morfar. Mormor hade till och med en lite florsockerkvarn. Inte illa, va? Just florsockret är viktigt! Det är dessutom viktigare att det siktas vackert över Kaiserschmarrn och klumpar är ej tillåtna. Enligt mig.
Receptet som jag jobbade med var följande:


4 ägg
2 msk strösocker
2,5 dl vetemjöl
4,5 dl mjölk
salt
2-3 msk smör
1-3 msk florsocker


Skilj äggvitor och äggulor åt. Sen kan man gå två vägar: 
1. Vispa äggulor och socker poröst i en bunke och blanda mjölk mjöl och salt i en annan bunke. Blanda sedan försiktigt ner mjöl, mjölk och salt i den porösa äggsmeten. 
2. Blanda de nämnda ingredienserna i steg ett som om du tillredde en hederlig pannkaka. Det behöver väl inte var så krångligt, eller? Vispa äggvitorna till hårt skum. Rör försiktigt ihop äggvitor och den andra smeten. Vi vill behålla fluffet! Smält smöret i en stekpanna och häll i smeten. Sänk värmen och låt "pannkakan" sakta stelna. När stekytan är gyllenbrun och smeten är någorlunda fast så ska du ge dig på att vända den( det gör inget om den går sönder lite eftersom man ändå river den i mindre bitar). Stek andra sidan. När din Schmarren är gyllenbrun på båda sidorna kan du dela kakan i mindre bitar och steka den ytterligare några minuter till med lite mer smör och på högre värme. Lägg upp på en tallrik och pudra med florsocker. Servera med äppelkompott eller inlagda plommon. 

Lät det meckigt? Det var lite meckigt. När jag och svärmor skulle vända på pannkakan eller omeletten visste vi inte riktigt hur vi skulle lyckas. 

Vi tog hjälp av en plåt och själpte upp pannkakan på dess baksida, men sen kom problemet att få tillbaka pannkakan i stekpannan. Jag misstänkte redan då att det borde finnas ett smidigare sätt. När jag hade surfat runt på youtube hittade jag flera instruktionsvideor. Vissa vände sin smet med en simpel stekspade. Att den ogräddade smeten rinner av och hamnar underst gör ju egentligen inte så mycket. Det är ju där den bör landa i vilket fall som helst. En annan lite rar flicka sket faktiskt i att vända pannkakan. Istället hackade hon sönder den efter att hon hade stekt första sidan. Så kan man ju också göra. Jag bifogar länken eftersom tjejen var så rar.


http://www.youtube.com/watch?v=4IeFTh7jGD4&feature=related

Fortsättning på körsbärslikören

Nu har det snart gått fyra veckor sen jag gjorde min lilla häxblandning som jag gärna vill kalla för körsbärslikör. Likören står och pyr i mörkret, tillsammans med allt annat skräp, i garaget. Den är i gott sällskap med min gamla eMac, Doris. Enda skillnaden är att körsbärslikören är välkommen tillbaka in i hushållet om några månader medan Doris snällt får skrota vidare i garaget tills jag har forslat bort henne.

Tillbaka till likören. Det är ju första gången som jag blandar till en likör och därför har jag inte den blekaste aning om hur processen ska se ut. När jag om kvällarna smyger ut i garaget för att se hur de små bären i spritbadet mår vet jag inte om det bådar gott. Någonstans på vägen försvann sockret och beblandade sig med bären som har förlorat sin vackar röda färg och övergått till en mer urlakad rosa färg. Själva vätskan har dock snott den röda färgen, så det borde väl vara rätt, eller? Därtill fick jag för mig att likör skulle bli mer sirapsliknande i konsistensen, men innehållet skvallpar lättflytande när jag skakar. Hur ska det vara?

Det driver mig till vansinne att jag inte kan ta reda på om den är på rätt väg eller inte.

Mary Ellens insats för det österrikiska köket

Som barn fanns det två böcker som retade mitt intresse särskilt. Med skräckblandad förtjusning bläddrade jag igenom, vad jag trodde var en "vuxenbok". Att den stod helt ogenerat i bokhyllan bland alla andra böcker var något som förvånade mig. Fick jag verkligen titta i dem? Idag vet jag att det inte är vuxenböcker utan böcker fyllda med husmorstips för honom och henne. Det finns två orsaker till varför jag trodde att det handlade om erotik och dessa var följande:

1. Jag var inte särskilt duktig på att läsa... Det var ju inte därför böckerna var spännande.
2. Bilderna berättar något helt annat än innehållet.

När min tyska utvecklades förstod jag ju varför de fick stå i bokhyllan och jag förstår idag att gamla husmorstips inte tar skada av att livas upp med lite smått erotiska bilder. 1976 gav Mary Ellen ut boken Geranien & Kaffesatz och i Tyskland och Österrike njöt läsarna av Josef Blaumeisers illustrationer. Fyra år senare dök Mary Ellens Der fliegende Pfannkuchen upp och återigen var det Herr Blaumeiser som illustrerade. Underrubriken till båda böckerna var "999 praktiska och ovanliga hushållstips för honom & henne" (fritt översatt) och kanske tänkte Herr Blaumeiser hur fasen man skulle få dagens man att intressera sig för hushållstips. Svaret var följande bilder (plus många fler).

Min far inspirerades inte, men själv tycker jag att böckerna är ganska charmiga och kan faktiskt komma till stor nytta!

Visste du att man kan blanda ihop 250 gram rumstempererat smör och en kopp kondenserad mjölk och lägga det i en form, som du fryser, för att få en magrare variant av smör. Kanske det är bättre än margarin som många gånger innehåller palmolja... Tack Mary! (tips taget från Geranien & Kaffeesatz)

Ett mindre tilltalande tips är att gno salladsskålen med en delad vitlöksklyfta innan man lägger i salladen. Som Mary själv säger "en gnutta vitlök är delikat" (fritt översatt från Mary Ellens Der fliegende Pfannkuchen). Vitlök är gott men, inte till allt. Seriöst, Mary!

Vid festliga stunder tipsar Mary Ellen att man kan lägga stearinljus i saltvatten, som man sedan ställer i kylen. Har man gjort det ska ljusen inte droppa när man tänder dem (självklart när man har tagit upp dem ur vattnet. Det är ju inte alltid man har köpt droppfria stearinljus och ärligt talat så brukar de vara ganska dyra. Danke Mary!

Ett lite mer omständigt förslag som Mary presenterar är att man kan smörja ostens snittyta (med smör) för att förhindra att osten torkar. Hm? Jag tänker att det måste finnas smidigare sätt och mycket riktigt. Mary skriver att man å andra sidan lika gärna kan använda sig av plastfolie. Japp. Smidigare, Mary!

Hörrni! Böckerna finns fortfarande att köpa på Amazon. Köp och njut!

Tiroler Speckknödl

Oh, det finns så många rara knödlar; soppknödlar, matknödlar, efterrättsknödlar... Ja, det finns en knödel för varje tillfälle. Det finns bara ett problem med denna germanska goding och det är att den inte har gott rykte om sig. Själv kan jag verkligen inte förstå varför. Kanske är det att folk inte har koll på vad det är eller att knödeln är ganska färglös. Det är dags att ge knödlen ett nytt ansikte... nej, inte ansikte, men rykte!

Semmelknödlar finns i olika varianter och passar bäst till en mustig gryta eller till en enkel sallad. Denna gång gjorde jag Tiroler Speckknödeln som består av, bland annat, torkade brödtärningar och fläsk. Tiroler Speckknödel står starka själva och tillsammans med en vitkålssallad (vi behöver inte vara konservativa och äta Sauerkraut utan avnjuta med pizzasallad), är de fantastiskt goda.

Receptet som jag använder mig av hittar man på baksida av en förpackning Semmelwürfeln (brödtärningar). Just Semmelwürfeln kan vara svåra att hitta i Sverige, men om man tärnar frallor och torkar dem, så blir det minst lika bra! Har man vägarna förbi Nordtyskland så kan man hitta dessa Semmelwürfeln i mataffärer som ligger nära andra välbesökta affärer.

Här kommer receptet:

500 g Semmelwürfeln
4 ägg
4 dl mjölk
20 g smör
1 lök
125 g bacon
persilja
2 msk mjöl
salt


Vispa ihop mjölk och ägg och salta blandningen. Lägg brödtärningarna i en stor skål, häll på äggblandningen och rör om så att det blandas ordentligt. Låt tärningarna stå och vila tillsammans med äggblandningen. Stek bacon med den tärnade löken i smöret (flötigt? Javisst!) så både lök och bacon får fin färg. Hacka persiljan och blanda ner den, tillsammans med den stekta löken och baconet, i "brödsmeten". Avsluta med att blanda ner mjölet som binder ihop smeten så att du kan göra knödlar. Blöt händerna och rulla runda bollar (ca 8 cm i diameter) och koka dem i lättsaltat vatten i 15 minuter.

Mannen och jag gillar verkligen dessa rara knödlar, men sonen var mer skeptisk och vägrade att smaka. Jag ska bearbeta honom.

Wiener Schnitzel

MUMS! Kan man säga något annat om Wiener Schnitzel? Nej.

För mig har det alltid varit tradition att äta en god Schnitzel första kvällen på bilresan ner till Österrike. När man tog första tuggan av den perfekta Schnitzeln visste man att sommaren äntligen hade börjat och att det var många fler Schnitzlar som skulle ätas. Där nere med mormor och morfar åkte vi en bra bit för att äta en god Schnitzel. En sak som mormor var extra stolta över var att hon visste var man hittade de största Schnitzlarna, och det visste hon verkligen. Det blev alltid en doggybag till hunden som tålmodigt hade suttit med vid middagarna och väntat på sin beskärda del av kakan. Alltid.

I år avslutade vi sommaren med en Schnitzel. När äldsta systern och hennes familj kom och hälsade på passade vi på att mecka ihop Wiener Schnitzel. Det är lite mer meck än vad man tänker sig. Syrran kryddade och panerade medan jag fräste Schnitzlarna i oljan. Första hade blivit så där gyllene och perfekt om jag inte hade varit fullt upptagen med att babbla. Denna tabbe drabbade de andra Schnitzlarna som fick en lite mer sotad look. Mamma förklarade för mig att man ska sila oljan mellan stekningarna för att få dem riktigt bra. Nej, det låter ju bara jobbigt. Våra mörka Wiener Schnitzlar smakade ändå fantastiskt bra när de gled ner tillsammans med den iskalla Gössern. Man behöver inte göra det svårare för sig än nödvändigt. Systerdöttrarna, sonen, svågern, mannen och vi kockar njöt av Schnitzlarna.

Vill  du testa? Gör då så här:

* Banka valfri mängd skinkschnitzel (om det ska vara rätt och riktigt så bör det vara kalvschnitzel) med baksidan av en köttyxa, men det går även med botten av en kastrull. Banka dock inte för hårt. Handtaget kan lossna (jag vet).
* Krydda med salt och peppar.
* Vänd köttet i mjöl, uppvispade ägg och skorpsmulor i nämnd ordning (mängden beror på hur många Schnitzlar du steker).
* Stek i upphettad rapsolja och vänd när den panerade Schnitzeln är gyllenbrun. Passa Schnitzeln så att den inte bränns vid!
* Servera med valfritt tillbehör!

 Skippa den där sardellen och kaprisen. En Wienerschnitzl smakar bäst med lite citronjuice! Till våra Schnitzlar serverade vi klyftpotatis och coleslaw. Inte alls illa!

Mariannes Broccolisoppa

Här kommer världens smidigaste mat. Det tar ingen tid, den är förbannat nyttig och förbaskat god. Den är egentligen inte särskilt österrikisk, men Marianne som gav mig receptet är i alla högsta grad österrikisk. Oh, vilken kock hon är. Jag älskar Mariannes mat och framförallt denna soppa!

Receptet är ett kör-på-känn-recept, så ta receptet för vad det är.


Ca 500 g broccoli (det spelar ingen roll om det är fryst eller färsk)
Ca 1 l vatten
1 buljongtärning
2 vitlöksklyftor
2 dl turkisk yoghurt eller creme fraiche
2 krm malen svartpeppar
smaka av med salt eller Maggi


Lägg broccolin i en gryta och fyll på med så mycket vatten att ca tre fjärdedelar är täckta med vatten. Peta ner buljongtärningen och vitlöksklyftorna. Koka upp tills broccolin är mjuk. Mixa med en mixerstav och blanda ner yoghurten (eller creme fraichen) och kör i peppar och salt eller Maggi.

Den här soppan är smidig, men en sak är säker: den smakar aldrig riktigt likadant när jag lagar den. Ibland blir den lite trist, men för det mesta är den fantastiskt mumsig. Till och med den grönsaksrädde brukar gilla den här soppan. Tycker man att soppan behöver lite mer substans så kan man koka med potatis. På bilden har jag toppat med Backerbsen, som syrran tog med sig från Österrike, men krutongen funkar lite bra. Knaperstekt bacon att strössla över är inte heller dumt. Marianne serverade med en klick grädde. Gör som du vill!

Liptauer på mammas vis

Jag drog fram mammas hemkunskapsbok ur ziplocpåsen igen. Jag slog upp på sidan 115 och höll plötsligt i två separata föremål. Tur att jag vet att det inte är jag som har haft sönder boken utan att det är resultatet av åratals slitage. Bra slitage. På sidan 115 hittade jag receptet till Liptauer. Jag kommer ihåg lukten av kummin och gräslök när mamma blandade till detta enkla pålägg som och var efterlängtat eftersom det inte blev tillagat i överdrivna mängder. Det är ett trevligt pålägg med en kesogrund med sina rötter i Slovakien. Liptov för att vara mer exakt. Återigen kommer vi in på de slaviska rätterna. Det här pålägget är nästan ett måste när man besöker en Heurigen (en liten servering hos någon vinbonde som har öppet en viss period på året då man serverar enklare mat och självklart husets vin).

Som vanligt, när det kommer till mammas hemkunskapsbok, så är bara vissa ingredienser måttangivna. Här var det ytterst få. Kanske för att de egna varianterna ökar charmen. Just att man kan säga att min mammas liptauer var fantastiskt god gör det mer speciellt, för man vet att den smakar som ingen annans. Nu var det min tur att göra min variant. Kom ihåg att du kan och ska blanda till den så att den blir precis så som du vill ha den!

Så här ser mitt recept ut:


500 g Keso (ett paket)
50 g margarin
1 gul lök
1 dl finklippt gräslök
2 tsk paprikapulver
2 tsk kummin
smaka av med salt


Använd dig gärna av en matberedare för att finhacka löken. Den blir mer finfördelad och inte så framträdande när det kommer till tuggmotstånd. Själv hade jag ingen matberedare, så jag tog fram den lite större mixerbehållaren. Det funkade bra att hacka löken och att mixa ihop med margarinet. 

Däremot blev det lite sämre när det kom till keson. Det blandades inte särskilt bra. Då hällde jag bara över det till en bunke och vevade ner resten av ingredienserna. Det funkade bättre, men jag tror att det slätare smet om man använder sig av en mixer.

Min Liptauer blev precis som jag ville ha den, en jag tror att det hade blivit bättre om jag hade använt mig av ett mildare paprikapulver. Då kan man hiva på mer och få mycket finare färg på Liptauern. I receptet fanns även inlagda gurkor och senap, men efter överläggande med mamma kom vi fram till att det nog funkar lika bra, om inte bättre, utan dessa ingredienser. När jag kollade runt på nätet hittade jag till och med recept på Liptauer med sardeller i, så nog finns det avvikelser, men bästa varianten är ändå mammas!

Pålägget avnjöt vi på ett mörkt lantbröd. Jag köpte en Marseillelimpa på ICA, vilket smakade väldigt gott ihop med mitt pålägg.

Logiska och ologiska namn

När det kommer till mattermer tyskan och "österrikiskan" emellan kan det ske en viss språkförbistring som sedan leder till matförbistring. Det vill vi ju självklart undvika.  Därför vill jag guida er genom en del matuttryck som kan förvirra även den duktigaste eleven i tyska. När ni sedan åker på semester till Österrike kan ni glänsa med era kunskaper och verka som en sann österrikisk gourmet. Håll i hatten! Här kommer några användbara namn.

Ananas - Tja, det kan ju verka banalt att ta upp en frukt som de allra flesta känner till. Nu kommer vi till kruxet: I Österrike kallar med jordgubbar för Ananas medan tyskarna säger Erdbeeren (vilket de flesta lärt sig i skolan). Är österrikarna galna? Nej. Det latinska namnet för jordgubbe är fragaria ananassa. Inte så konstigt att österrikarna tycker  att ananas är ett passande namn för jordgubbe.

Dotter - Nej, nej. Kanibalism är inget som förspråkas här. Av egen erfarenhet kan jag säga att det kan vara bra att veta vad Dotter på österrikiska är när man följer en österrikisk kokbok. Medan tysken säger Eigelb om äggulan, så kallar österrikaren det Dotter och Eiklar är äggvitan.

Erdäpfel - Jordäpple. Ni kanske kan gissa vad jag snackar om. Potatisar. Tyskarna säger Kartoffel medan österrikarna inspirerades av fransmännen som kallar sina potatisar för pomme de terre (jordäpple). Logiskt.

Krapfen - Hade tyskarna använt sig av samma namn på den munkliknande sötsaken, så hade John F Kennedys citat "Ich bin ein Berliner"  inte varit lika kul eller för den delen ihågkommet. En liten vetebulle med fyllning som kan rekommenderas. 

Paradeiser - Man kan ju tycka att tomater är en bra grönsak, då det oftast heter likadant vart man än reser. "You say tomato, I say tomato..." Som Fred sjöng för Ginger. Nä, så enkelt är det inte! I Österrike säger man Paradeiser om den röda sötsyrliga sötnosen. Inte så ologiskt som man kan tro. Peter Wehle förklarar i Sprechen Sie Wienerisch att namnet härstammar från Italien där tomaten kallas pommo di paradiso. Så! Nu vet ni både det österrikiska och italienska namnet.

Schwammerl - De som har varit ute i den tyska svampskogen har fått lära sig att svamp på tyska heter Pilze. Österrikaren svamlar istället fram ett annat namn. Vi kallar svamparna för Schwammerl. Bra att veta om man gärna äter svampstuvning. Om det är kantarell som du är ute efter så heter det Eierschwammerl. 

Gulasch

Så var det dags för lite matigare inslag.

Så här års brukar jag (egentligen ganska ofrivilligt) få höstkänningar. När regnet öste ner på förmiddagen kändes det som om sommaren var slut och det enda jag kunde göra var att kapitulera för känslan. Jag bestämmde mig för att laga höstmat. Vad kan vara mer höstigt än grytor? Det fick helt enkelt bli en hederlig, ungersk gulasch. Framåt eftermiddagen när solen kommit fram igen kände jag att jag ångrade valet av rätt och att hösten inte var här än. Att stå inne vid puttrande grytor är passande på hösten, men inte på sommaren. Tur att långkok inte kräver konstant uppmärksamhet. Jag hann gräva i sandlådan med sonen!

Gulasch? Nu kanska ni undrar: Det var väl österrikisk matlagning som damen skulle pyssla med, eller? Så sant. Tittar man på det österrikiska köket är det omöjligt att inte komma in på slaviska rätter. Anledningen är egentligen ganska enkelt; mellan åren 1867 och 1918 var Österrike en dubbelmonarki bestående av kejsardömet Österrike och kungadömet Ungern. Under denna tidsepok delades dessa två områdena av en biflod till Donau, Leitha. Just vid denna flod är jag själv uppvuxen och har även ungerskt påbrå från morfars sida. Med andra ord passar ungersk mat perfekt i Oma und Opas Küche.

Receptet till min gulasch hittade jag i mammas hemkunskapsbok från 1948. Sen ändrade jag om lite efter tycke och smak, som jag alltid gör. Receptet i sig var väldigt diffust och det var inte alla ingredienser som var angivna i mått. Att höfta är min melodi, så det gjorde mig inget. Därtill hade jag konferens med mor för att rådfråga kring oklarheter. Viktmåttet som dekagram var något alldeles nytt för mig.

Receptet blev till slut:

400 g nötkött (grytbitar)
1 gul lök (skulle egentligen vara 300 g)
1 ½ msk vitvinsvinäger
1 tsk kummin
2 tsk paprikapulver (tror jag. Jag öste i på känn)
3 vitlöksklyftor
400 g krossade tomater (egentligen skulle det bara vara en kaffesked(??) tomatpuré, men jag ville ha lite med sås)
1 buljongtärning (fanns inte med i det ursprungliga receptet, men jag tippar på att det kanske inte fanns buljongtärningar 1948)
3 dl vatten
2 msk mjöl
(salt och peppar)
Garnera med persilja eller oregano (smaksak)


Torka köttet med hushållspapper. Skär löken i skivor och fräs i en tjockbottnad kastrull och bryn köttet i en annan stekpanna. 

(Här startade första diskussionen med mamma som menade att köttet och löken skulle brynas tillsammans. Själv hävdar jag att köttets stekyta blir bättre om det får bryna i en egen stekpanna.)

Lägg köttet i grytan tillsammans med löken och sänk värmen. Lägg i kryddorna, men se till att paprikapulvret inte steks, då blir det bittert. Häll i vitvinägern som hjälper köttet på traven att bli mört och fint och häll på tomatkross (Har du tomat i?! hojtade min mamma när hon lyfte på locket. Yepp. Kan rekomenderas och min mor erkände att det var ett bra drag) och vatten. Peta i en buljongtärning (helst köttbuljong). Låt puttra under lock i ca två timmar. När köttet är färdigt kan du reda med mjöl för att få en tjockare sås. Avsluta med att smaka av med lite salt om det behövs. Själv hade jag i peppar, men egentligen behövdes det inte då det ändå var sting i grytan. 

Slutresultatet testades av min mor, far, son och man. Goda resultat. Gulaschen blev ganska spicy, så om man vill ha det lite mildare kan man reglera det med paprikapulvret. Dels finns det milt och starkt paprikapulver. Jag hade starkt paprikapulver hemma, så därför blev det lite starkare. Egentligen skulle det även i lite mejram, men eftersom jag inte hade något sådant hemma, så hoppade jag över det. Man skulle kunna ha i oregano, då kryddorna är nära besläktade. Enligt mamma så har man i mejram för att förhindra gaser som kan uppstå efter att man käkat gulasch. Ja, hade man haft i all den lök som receptet föreskrev så hade det nog varit bra med mejram. Min gulasch var dock lite mer lökfattig...  Mamma tipsade om att skära ner potatistärningar i grytan. Peta ner dem när köttet nästan är färdigt, så har du en fullständig rätt!

Detta kommer definitift att göras igen.

Ett tack till syster

När min äldsta syster, tillsammans med familjen, åkte på semester till Österrike var hon en god syster och köpte med sig lite saker som kan vara bra att ha i köket och även en liten nostalgitrip. Nyttosakerna var  av det ätbara slaget och mycket användbara när det kommer till mitt projekt, Laga Österrikisk mat.

Maggi, Würze liknar soya till viss del men smakar lite kryddigare. Just att produkten heter Maggi, Würze är väldigt roligt. Tittar man genom innehållsförteckningen (vilket man egentligen inte bör göra, då det ändå bara skapar hälsoångest. Varför bry sig om det smakar bra?) finns det inga kryddor att hitta. Mononatriumglutamat och Dinatriuminsosinat... är det bra grejer? Jag som hade fått för mig att det skulle innehålla libsticka och andra intressanta kryddor. Nu kanske ni tror att jag ställer flaskan på hyllan och ljuger för min syster när hon frågar om jag har haft användning för mitt Maggi. Nej. Med handen på hjärtat kommer jag att fortsätta att spilla ner mängder i mina soppor och grytor. Det är skitgott! Köp med hem om ni är på semester i de tyskspråkiga länderna!

Backerbsen är en fantastiskt uppfinning och kan användas som krutonger i soppor. Det livar upp den mest trista mixade soppan och ge dig upplevelsen av att vara på en trestjärnig restaurang! Även här blev jag lite lätt lurad. Jag trodde att det var ärter, men det är frityrdeg som droppats i het olja. Det ser dock ut som ärter.

Semmelwürfel är ett måste om man ska göra Semmelknödeln, vilket jag hade tänkt att göra. Här är en annan knasig österrikisk uppfinning. Ingen dum uppfinning. Här tar man helt enkelt tillvara på de torra frallorna och skapar något helt nytt. Det är torkade frallor som har tärnats och om man senare mjukar upp tärningarna med lite fett, mjölk, ägg, lök och andra valbara ingredienser så har man skapat Knödlar. Låter det knasigt? Det är inte alls konstigt, bara gott. Smakar mums med Gulasch!

Sist men inte minst måste jag skriva om Dreh und trink! Det väcker minnen. Det bästa jag visste när jag var liten och följde med mamma till Merkur eller Löwa för att handla var när jag fick en flaska dreh und trink. Limonade i en färgglad plastflaska där man skruvar av den lilla flärpen för att dricka innehållet. Min syster har förmodligen köpt dessa med min son i åtanke, men jag undrar om han egentligen vet hur fantastisk denna dryck egentligen är. Men han kanske vill dela med sig, eller byta med mamma mot en MER. Ja, då!

Tack, syster yster!

Ur mor Juttas arkiv

Jag vet att jag alla redan har en trogen liten fanclub trots att jag bara bloggat i tre dagar. Min familj följer detta projekt med spänning. Vill jag hoppas. Mamma var snabb med att meddela att hennes lilla arkiv var öppet för mig och därför begav jag mig till föräldrahemmet för att rota fram ett par riktiga skatter ur hennes gömmor.


I en ziploc-påse hittade jag boken som mamma sa att jag skulle vara mycket rädd om. När jag halade fram boken ur den förslutningsbara påsen förstod jag också varför. Påsen höll ihop sidorna, så det var med stor försiktighet som jag bläddrade igenom denna rara lilla bok vars första upplaga publicerades 1947. Mammas kopia av Mein Erstes Kochbuch av Müller & Walser är från 1948. Boken är betydligt äldre än mor Jutta. Mammas hemkunskapsbok. Det är grejer det.  I min hemkunskapsbok har man satsat mer på att vara politiskt korrekt, medan man här vräker på med inpräntade könsroller.

"Winke für die Hausfrau" (Vinkar till husfrun). Ja, vad kan man säga? Mannen ska i alla fall inte behöva oroa sig över saker som att äppelskal faktiskt kan torkas och förtäras som te. Det får vi damer ha i åtanke! Efter bilden som följer förstår jag varför det är just vi damer som ska fundera på detta. 

       

Denna rara lilla sida förklarar hur vi kvinnor bäst skickar ut en inbjudan till fika. Man är noga med att förklara att dessa sammankomster passar väninnor, äldre damer eller barnevents bäst. För att förtydliga vad en fikastund egentligen går ut på har man även idéer på hur det ska dukas (färgglatt) för att öka trevnaden. Visste ni att ett runt bord ökar trivseln vid en fikastund? Det har de ju alldeles rätt i! Tänk på detta när ni slungar iväg ett sms om fika nästa gång!




Boken innehöll självklart inte enbart förhållningsregler, husmorstips och annan intressant fakta utan även en uppsjö av recept. När jag bläddrade igenom boken märkte jag att mamma förmodligen använt boken flitigt. Rätter som jag ätit som barn haglade tätt och jag börjar få en aning om var jag ska börja. Den vardagliga rätten Ungarisches Kraut kommer att passa bra till den stundande hösten, likaså Rindgulasch. På mackan kommer vi att bre Liptauer och till efterrätt ska det mumsas Zwetschkenknödeln. Ni som läser detta kanske tänker att det inte är kul att läsa svåruttalade rätter, men jag kan lugna er. Rätterna kommer att förklaras, lagas, förtäras och utvärderas. Allt inom sin tid.