Hasselnötsmakroner med kaffesmak

Ja, här på bloggen händer det inte så mycket. Familjen har fått tillskott och tiden har förflutit på förvånansvärt fort utan att jag huvudsakligen sysselsatt mig i köket. Däremot har jag hunnit baka lite vilket är en absolut nödvändighet när så många trevliga människor knackar på!

Jag hittade ett recept på kakor som såg väldigt avancerade ut, men som inte var allt för knepiga att göra. Jag gillar sånt. Då kan man få känna sig riktigt duktig, så kör igång och gör hasselnötsmakroner. De har ingen som helst anknytning till Österrike, ifall någon undrar.

Gör så här:

3 äggvitor
200 g malna hasselnötter
5 dl florsocker


1 dl starkt kaffe
1 msk vetemjöl
1 äggula
125 g rumsvarmt smör
1 dl florsocker
1 tsk vanilj


Vispa äggvitan till hårt skum, blanda florsocker och de malda hasselnötterna. Rör ner detta i äggvitan. Spritsa ut smeten på ett bakplåtspapper i samma storlek som femkronor och grädda dem i 15 minuter i 150°.


Blanda äggula, kaffe och vetemjöl i en kastrull och sjud detta under omrörning tills krämen tjocknar. Låt svalna. Blanda smöret och sockret under tiden och blanda ner kaffekrämen när den svalnat. 
Bred sedan ut krämen mellan två avsvalnade hasselnötskakor. 

Smaska på!

Konsumenttest, Köttfyllda Semmelknödln

Här kommer ett konsumenttest i sann Den-bruna-maten-anda! Resultatet är en aningen svårbedömt, men vi kommer dit om en liten stund.

Lidl hade i anslutning till Oktoberfesttider en så kallad Alpvecka. Detta innebär att de säljer lite tysk-/österrikeinspirerad mat. Det brukar locka mig, men när jag rotade runt bland varorna hittade jag inte det jag var ute efter. Krutongerna var spårlöst försvunna och istället halade jag ner knödlar i shoppingkorgen. Dessa fick duga till lunch för mig och min käre make. Till saken hör att maken föreslog en lunch ute på stan. Detta tackade jag nej till. Jag var nog inte lika besviken som mannen i efterhand.

Knödlarna kokas i lättsaltat vatten i ca 20 minuter tills de flyter upp till ytan. Därefter serveras de som de är. Enligt förpackningen skulle en persiljekvist göra rätten mer attraktiv. Ja, det krävde sannerligen extra tillbehör för att få dem vackra. Lägg märke till köttet på min bild och på bilden på förpackningen. Det ser inte riktigt likadant ut, eller hur? För att förhöja upplevelsen lade jag till mina egenodlade tomater. Första tuggan insåg jag att dessa köttfyllda Semmelknödln inte riktigt hade samma konsistens som hemmagjorda Semmelknödln. Smaken gick an. Det var färdigmat, så vad kan man begära?Mannens reaktion var dock mer kraftig, skulle man kunna säga. Det var som om han hyste personligt agg gentemot dessa små klumpar. En tugga var det och sen fick det räcka. Jag tror nog att han var ganska besviken med tanke på att han hade kunnat äta ute och mackorna som han åt mättade inte.

Okej, jag får väl erkänna att jag inte var särskilt imponerad och så här ett par timmar senare så rapar jag fortfarande unket. Jag kommer inte att köpa dem igen.

Erntezeit

Mitt trädgårdsintresse brukar blomma upp tidig vår och dala mot midsommar, så jag är mäkta förvånad att jag kommit så långt som till Erntezeit – Skördetid. 

Min morfar älskade att påta i trädgården och lyckades till och med att odla kiwifrukt i trädgården. Jag minns tydligt hur han vinkade in oss i det hemmasnickrade växthuset för att visa någon särskild tomatsort som hade blivit mogen. Då förstod jag inte varför han tyckte att dessa små tomater var så mirakulösa. Nu förstår jag glädjen i att se hur något man själv har sått mogna och som sedan går att förtära. Det är fantastiskt! 


Hemma på byrån har jag en bild på Pottendorfer-Oma (Eftersom det tyska språket bara har en benämning för både far- och morföräldrar får man lägga till en förklaring för att andra ska förstå vem det är man pratar om. I detta fall är det morfars mamma som bodde i Pottendorf - därav namnet Pottendorfer-Oma) när hon står i mormor och morfars trädgård. Jag älskar bilden på henne för att hon ser ut att vara så nöjd i just det ögonblicket. Hennes lilla vattenkanna och trädgårdsmästarvän ger bilden det lilla extra. Jag kan inte tänka annat än att det verkar som om trädgårdsentusiasmen gått i arv. Undrar om hon visste att mormor och morfar gjorde om just det jordstycket till en guldfiskdamm. Exotiskt, inte sant?

Jag måste säga att mina stackars tomatplantor har fått stå ut med en hel del vanvård och ändå har jag lyckats att odla fram fullgoda gelbe und rote Paradeiser. Till och med slanggurka har fått frodas i vårt uterum, till min sons stora glädje. Hur löjligt och pretentiöst det än låter så är det verkligen en helt annan smak på de egenodlade grönsakerna. Väl värt att testa!

Själv använde jag mig av mina tomater till en egen variant av Bruschetta. Inte så österrikiskt, men ändå fantastiskt enkelt och gott!

Sconesdegen:

5 dl mjöl

2 tsk bakpulver

1 tsk salt

100 g smör

2 dl mjölk

Topping

4 tomater

1 röd lök eller 3 salladslökar

2 klyftor vitlök

salt och peppar

halloumi

Blanda ihop sconesdegen och tryck ut den på en plåt. Låt den gräddas en liten stund i 200°. Hacka tomaterna och löken mycket fint. Pressa i vitlöken och salta och peppra och bred ut toppingen på den gräddade sconesdegen och riv över Halloumi. Ställ in i ugnen tills osten fått fin färg!

Zwetschken

Ja, nu har hösten kommit igång ordentligt. Det kändes som om den kom väldigt tidigt  i år och allt med hösten verkade haka på. Så gjorde även mina plommon. De blev klara rekordtidigt medan mina föräldrars plommon har mognat först nu. Det är ju faktiskt en fantastiskt trevlig höstfrukt med många trevliga användningsområden. Ett år testade jag att göra plommonmarmelad enligt ett österrikiskt recept där man skulle ha i rom för att förhöja smaken (inte ovanligt i österrikiska recept, de har en tendens att vilja peta ner rom i det mesta. Även sockerkakor). Det slutade med att jag kokade marmelad i min ensamhet och drack rom och Coca-cola. Inte en så trevlig drink på avslagen cola... I år får jag inte dricka rom... inte riktigt än, så därför har jag frusit ner plommonen i väntan på orken att göra Zwetschkenknödl.

Det får mig osökt in på ämnet tungvrickare. Ordet Zwetschken är ett bra exempel på tungvrickare. Då var det enklare på tysklektionen där man fick lära sig att Pflaume betyder plommon, men i Österrike krånglar man till det och kallar det istället för just Zwetschken. Bara för att det ska vara ännu krångligare så kan man stava det på flera olika vis. Zwetschge är också helt okej. Det upptäckte jag när jag tog hjälp av mammas Sprechen Sie Wienerisch av Peter Wehle. Vad jag även upptäckte när jag slog upp ordet Zwetschke var ordet Zwutschkerl (prova att uttala det ordet, om ni kan). Mamma kallade mig alltid Zwutschkerl som liten och jag har aldrig funderat på vad det innebär. Äntligen fick jag svaret! Zwutschkerl betyder ett litet väsen som liknar ett plommon och som man lätt känner medlidande med. Jo, jag tackar! Plommonliknande väsen...

Å andra sidan kallar jag min son för skrutt, vilket kanske inte klingar positivt i andras öron. För mig är det ett kärleksfullt begrepp och jag förstår att det är likadant med ordet Zwutschkerl för min mor.

Nu har ni fått lära er två nya ord! Ut och använd dem!

Systers Erdbeerenknödl!

Tänk så underbart det är när man blir överraskad av sin kära syster med en mumsig, österrikisk efterrätt. Så var fallet när jag och sonen fick besök av syster och hennes lilla dotter. Jag kunde lugnt luta mig tillbaka när syrran fixade det sista innan jag kunde avnjuta denna klassiska efterrätt från hemlandet. Min syster jobbade med något som man i Österrike kallar för Brandteig, vilket innebär att degen förbereds genom att kokas upp. Så här beskriver syster yster arbetsgången:

Detta behövs:
7,5 dl mjöl
5 dl mjölk
150 gr smör
1 dl socker
10 äggulor(mamma brukar skälla på mig för att jag inte spar vitorna till att göra maränger så det är bäst att jag tipsar dig om att om du spar äggvitorna så kan du göra maränger;)

Gör så här:
Koka upp mjölken, smöret och sockret. Rör sedan ner mjölet under kokning. Därefter låter du gägget svalna innan du rör ner en äggula i taget.Nu ska du rosta skorpströ i en stekpanna så de blir bruna o fina. Koka upp rikligt med vatten. När du nu ska börja forma de här små klumparna är det viktigt att du blöter händerna annars fastna smeten i hela näven. Ta en handfull med deg och ...tryck ner en frusen jordgubbe, forma till en boll och låt dem sjuda i vattnet till dess att de börjar flyta+ lite till. Fiska upp dem en i taget och rulla dem i skorpströt. FÄRDIG! Servera med florsocker på!

Aprikoser ska det va om man gör dem på riktigt. Jordgubbar är dock mycket godare om du frågar mig.


Ja, precis som syster skrev så är det mest traditionellt att använda aprikoser. För österrikare så är denna efterrätt mest känd som Marillenknödln. Själv väntar jag på att mina plommon ska mogna. Då ska jag själv göra denna efterrätt för första gången. Inlägg kommer senare!

David Urwitz trädgårdsturné

I torsdags hade jag den stora äran att få närvara på en god väns stora kväll. Just denna kväll kom en av hans favoritartister, David Urwitz och spelade i hans trädgård. Det är inte fy skam. I en tävling vann han denna fantastiska upplevelse som han ville dela med oss. Jag och min man var självklart väldigt tacksamma att få närvara på denna lyckade spelning. Själv var jag inte alldeles bekant med denne Urwitz sen tidigare, men blev medtagen av kvällens vackra toner och magi.

I samband med denna spelning grillades det och vi packade med oss det vi ville ha på tallriken. Det gav mig chansen att slå ett slag för Bratwurst. Efter sommarens mastiga köttbitar beslöt jag mig för att äta korv. Korvens nationalitet fick bli tysk. Andra grillgäster rynkade på näsan när jag dunkade upp mina vita korvar på grillen. Nä, de ser inte smakliga ut vid första ögonkastet och har inte lika exotiska namn som Salciccia eller Kabanoss. Nej, Bratwurst låter inte sexigt. Mitt råd är att låta bli de Bratwürste som ser ut som svenska tjockkorvar. Våga testa de riktigt bleka, nästan vita korvarna. De får en charmigare färg när de har legat på grillen och smakar så mycket mer! Jag lovar att folk kommer att tycka att du är en riktig dare devil vid grillen när du tar fram dessa raringar.

Kirschkuchen

Det bakas för fullt i huset! Denna gång har jag bakat med körsbär. Jag börjar själv tycka att det tjatas lite väl mycket om körsbär i min blogg, men bara för det tar vi i från tårna och bakar en Sandkuchen med körsbär. Om du har läst mina tidigare blogginlägg så kanske du känner igen denna kakbas. Det är ett recept från mammas urgamla hemkunskapsbok som jag tidigare använt för att baka med plommon. Nu var det körsbärens tur.

Jag upprepar receptet till Sandmasse:

1 ägg
50 g mjöl
50 g smör eller margarin
50 g socker
1 knivsudd bakpulver

Detta recept multiplicerade jag med fem för att fylla en plåt, men det hade nog blivit bättre om jag gjort lite mer smet... Så använde jag 400 g urkärnade och delade körsbär.

Smält smöret och vispa ihop ägg och socker. Vispa ner smöret som har fått svalna lite och blanda sedan ner resten av ingredienserna. Häll smeten i en bröad form och sprid ut bären ovanpå. Grädda i 180 grader tills kakan får fin färg och inte kladdar.

Mammas tips här är att dela på äggen och vispa äggvitorna för sig till hårt skum och sedan blanda ihop med resten av smeten. På så vis får man en fluffigare kaka. Själv följde jag mammas tips, men lyckades att krossa ett ägg totalt, vilket gjorde att jag fick äggula bland resten av äggvitorna. Inte bra. Men är man lite mer försiktig så blir det nog bra!