David Urwitz trädgårdsturné

I torsdags hade jag den stora äran att få närvara på en god väns stora kväll. Just denna kväll kom en av hans favoritartister, David Urwitz och spelade i hans trädgård. Det är inte fy skam. I en tävling vann han denna fantastiska upplevelse som han ville dela med oss. Jag och min man var självklart väldigt tacksamma att få närvara på denna lyckade spelning. Själv var jag inte alldeles bekant med denne Urwitz sen tidigare, men blev medtagen av kvällens vackra toner och magi.

I samband med denna spelning grillades det och vi packade med oss det vi ville ha på tallriken. Det gav mig chansen att slå ett slag för Bratwurst. Efter sommarens mastiga köttbitar beslöt jag mig för att äta korv. Korvens nationalitet fick bli tysk. Andra grillgäster rynkade på näsan när jag dunkade upp mina vita korvar på grillen. Nä, de ser inte smakliga ut vid första ögonkastet och har inte lika exotiska namn som Salciccia eller Kabanoss. Nej, Bratwurst låter inte sexigt. Mitt råd är att låta bli de Bratwürste som ser ut som svenska tjockkorvar. Våga testa de riktigt bleka, nästan vita korvarna. De får en charmigare färg när de har legat på grillen och smakar så mycket mer! Jag lovar att folk kommer att tycka att du är en riktig dare devil vid grillen när du tar fram dessa raringar.

Wiener Schnitzel

MUMS! Kan man säga något annat om Wiener Schnitzel? Nej.

För mig har det alltid varit tradition att äta en god Schnitzel första kvällen på bilresan ner till Österrike. När man tog första tuggan av den perfekta Schnitzeln visste man att sommaren äntligen hade börjat och att det var många fler Schnitzlar som skulle ätas. Där nere med mormor och morfar åkte vi en bra bit för att äta en god Schnitzel. En sak som mormor var extra stolta över var att hon visste var man hittade de största Schnitzlarna, och det visste hon verkligen. Det blev alltid en doggybag till hunden som tålmodigt hade suttit med vid middagarna och väntat på sin beskärda del av kakan. Alltid.

I år avslutade vi sommaren med en Schnitzel. När äldsta systern och hennes familj kom och hälsade på passade vi på att mecka ihop Wiener Schnitzel. Det är lite mer meck än vad man tänker sig. Syrran kryddade och panerade medan jag fräste Schnitzlarna i oljan. Första hade blivit så där gyllene och perfekt om jag inte hade varit fullt upptagen med att babbla. Denna tabbe drabbade de andra Schnitzlarna som fick en lite mer sotad look. Mamma förklarade för mig att man ska sila oljan mellan stekningarna för att få dem riktigt bra. Nej, det låter ju bara jobbigt. Våra mörka Wiener Schnitzlar smakade ändå fantastiskt bra när de gled ner tillsammans med den iskalla Gössern. Man behöver inte göra det svårare för sig än nödvändigt. Systerdöttrarna, sonen, svågern, mannen och vi kockar njöt av Schnitzlarna.

Vill  du testa? Gör då så här:

* Banka valfri mängd skinkschnitzel (om det ska vara rätt och riktigt så bör det vara kalvschnitzel) med baksidan av en köttyxa, men det går även med botten av en kastrull. Banka dock inte för hårt. Handtaget kan lossna (jag vet).
* Krydda med salt och peppar.
* Vänd köttet i mjöl, uppvispade ägg och skorpsmulor i nämnd ordning (mängden beror på hur många Schnitzlar du steker).
* Stek i upphettad rapsolja och vänd när den panerade Schnitzeln är gyllenbrun. Passa Schnitzeln så att den inte bränns vid!
* Servera med valfritt tillbehör!

 Skippa den där sardellen och kaprisen. En Wienerschnitzl smakar bäst med lite citronjuice! Till våra Schnitzlar serverade vi klyftpotatis och coleslaw. Inte alls illa!

Gulasch

Så var det dags för lite matigare inslag.

Så här års brukar jag (egentligen ganska ofrivilligt) få höstkänningar. När regnet öste ner på förmiddagen kändes det som om sommaren var slut och det enda jag kunde göra var att kapitulera för känslan. Jag bestämmde mig för att laga höstmat. Vad kan vara mer höstigt än grytor? Det fick helt enkelt bli en hederlig, ungersk gulasch. Framåt eftermiddagen när solen kommit fram igen kände jag att jag ångrade valet av rätt och att hösten inte var här än. Att stå inne vid puttrande grytor är passande på hösten, men inte på sommaren. Tur att långkok inte kräver konstant uppmärksamhet. Jag hann gräva i sandlådan med sonen!

Gulasch? Nu kanska ni undrar: Det var väl österrikisk matlagning som damen skulle pyssla med, eller? Så sant. Tittar man på det österrikiska köket är det omöjligt att inte komma in på slaviska rätter. Anledningen är egentligen ganska enkelt; mellan åren 1867 och 1918 var Österrike en dubbelmonarki bestående av kejsardömet Österrike och kungadömet Ungern. Under denna tidsepok delades dessa två områdena av en biflod till Donau, Leitha. Just vid denna flod är jag själv uppvuxen och har även ungerskt påbrå från morfars sida. Med andra ord passar ungersk mat perfekt i Oma und Opas Küche.

Receptet till min gulasch hittade jag i mammas hemkunskapsbok från 1948. Sen ändrade jag om lite efter tycke och smak, som jag alltid gör. Receptet i sig var väldigt diffust och det var inte alla ingredienser som var angivna i mått. Att höfta är min melodi, så det gjorde mig inget. Därtill hade jag konferens med mor för att rådfråga kring oklarheter. Viktmåttet som dekagram var något alldeles nytt för mig.

Receptet blev till slut:

400 g nötkött (grytbitar)
1 gul lök (skulle egentligen vara 300 g)
1 ½ msk vitvinsvinäger
1 tsk kummin
2 tsk paprikapulver (tror jag. Jag öste i på känn)
3 vitlöksklyftor
400 g krossade tomater (egentligen skulle det bara vara en kaffesked(??) tomatpuré, men jag ville ha lite med sås)
1 buljongtärning (fanns inte med i det ursprungliga receptet, men jag tippar på att det kanske inte fanns buljongtärningar 1948)
3 dl vatten
2 msk mjöl
(salt och peppar)
Garnera med persilja eller oregano (smaksak)


Torka köttet med hushållspapper. Skär löken i skivor och fräs i en tjockbottnad kastrull och bryn köttet i en annan stekpanna. 

(Här startade första diskussionen med mamma som menade att köttet och löken skulle brynas tillsammans. Själv hävdar jag att köttets stekyta blir bättre om det får bryna i en egen stekpanna.)

Lägg köttet i grytan tillsammans med löken och sänk värmen. Lägg i kryddorna, men se till att paprikapulvret inte steks, då blir det bittert. Häll i vitvinägern som hjälper köttet på traven att bli mört och fint och häll på tomatkross (Har du tomat i?! hojtade min mamma när hon lyfte på locket. Yepp. Kan rekomenderas och min mor erkände att det var ett bra drag) och vatten. Peta i en buljongtärning (helst köttbuljong). Låt puttra under lock i ca två timmar. När köttet är färdigt kan du reda med mjöl för att få en tjockare sås. Avsluta med att smaka av med lite salt om det behövs. Själv hade jag i peppar, men egentligen behövdes det inte då det ändå var sting i grytan. 

Slutresultatet testades av min mor, far, son och man. Goda resultat. Gulaschen blev ganska spicy, så om man vill ha det lite mildare kan man reglera det med paprikapulvret. Dels finns det milt och starkt paprikapulver. Jag hade starkt paprikapulver hemma, så därför blev det lite starkare. Egentligen skulle det även i lite mejram, men eftersom jag inte hade något sådant hemma, så hoppade jag över det. Man skulle kunna ha i oregano, då kryddorna är nära besläktade. Enligt mamma så har man i mejram för att förhindra gaser som kan uppstå efter att man käkat gulasch. Ja, hade man haft i all den lök som receptet föreskrev så hade det nog varit bra med mejram. Min gulasch var dock lite mer lökfattig...  Mamma tipsade om att skära ner potatistärningar i grytan. Peta ner dem när köttet nästan är färdigt, så har du en fullständig rätt!

Detta kommer definitift att göras igen.