Vanillekipferl, Vaniljhorn

Advent, advent. Ein lichtlein brennt...

För de som inte är tyskspråkiga kan jag bara meddela att ett ljus brinner (vilket får ni räkna ut själva) och att julstämningen är på topp!

Ett alldeles lagom julpyssel är att baka småkakan Vanillekipferln. De är fantastiskt enkla att göra, de smakar gott och så är de är söta, små juldekorationer! I Österrike är detta ett givet inslag i julmyset. Mamma och pappas vännina Maria gör de godaste Vanillekipferln. Hennes hemlighet är att låta kakorna "ligga till sig" lite. Det gör inget om kakorna inte är nybakade, de är till och med godare om de inte är det. Med andra ord kan du börja ditt julbak tidigt! Dessvärre hittade jag inte Marias recept, men i mormors receptbok fanns receptet på Vanillekipferln prydligt utklippt och inklistrat. Mormors receptbok är väl använd, vilket syns på fläckarna som nu har fått fler fläckkompisar.

  Som vanligt är receptet måttangivet i gram, så min nya bästa vän, vågen, fick rotas fram.





Recept på Vanillekipferl:

240 gram mjöl

180 gram smör

60 gram strösocker

100 gram malda mandlar

Vaniljsocker och florsocker

Skiva ner smöret i mjölet och arbeta ihop. Blanda socker och malda mandlar som du sedan arbetar ner i resten av degen. Jag och sonen skållade mandlarna innan jag körde dem i en mixer. Man behöver verkligen inte skålla dem, men jag tycker att kakorna blir finare om man avlägsnar skalen. När degen är slät och fin är det dags att forma degen till små krokar, vilket tar lite tid, men har du tålamod så blir det riktigt fint.   Lägg krokarna på en osmord plåt och grädda dem i 180° tills kakorna får en fin gul färg. Grädda dem inte för länge. Då blir de spröda och går lätt sönder.

  När vänd kakorna i vanilj- och florsockerblandningen medan de fortfarande är lite varma.

Själv tyckte jag att jag var smart när jag gjorde dubbel sats av degen. Efter halva degen var jag lagom less och hade hunnit ångra mig tio gånger om. Det var då jag kom fram till att man gör kakorna riktigt små så att folk ska skämmas lite när de är inne på sin femte, trots att fem små kakor är lika mycket som en normalstor kaka. Kanske lite överdrivet, men de kändes väldigt små när jag rullade närmare 180 småkakor....

Men nu är det bara att avnjuta kakorna och kom ihåg att de är som godast om några dagar!

Konsumenttest, Hasselnötsstjärnor

I morgon är det första advent och när man ser sig omkring jobbar alla för att komma i rätt stämning. Dessvärre kan ju all stress kring jul orsaka en julovilja och den där julkänslan infinner sig aldrig, kanske just för att man stressar så mycket. Det behöver inte alltid vara top of the line. Det går att fuska. Jag älskar att fuska. Denna gång fuskade jag på Lidl.

För mig räcker det med en lite sväng på Lidl för att känna att julen är kring hörnet. Den österrikiska julen. Det finns så otroligt mycket krimskrams att kika och klämma på. Det är långt ifrån allt som man vill ta med sig hem, men jag minns min mormor vars största hobby var att fynda billigt krimskrams. Affärer som dessa var hennes passion. Denna gången fastnade jag för sötsaker och köpte hem julkakor, för att skjuta upp julbaket en aningen och för att först komma till rätta i familjens nya kök. Favorina Hasselnötsstjärnor fick därför följa med hem.

Konsumenttestets resultat:

När nära och kära vänner kom över på lite kvällsfika fick kakorna också komma fram. De små hasselnötsstjärnorna smakade just som tyska/österrikiska småkakor brukar göra, så för mig var det en behaglig känsla som bredde ut sig i magen. Sonen älskade kakorna och ratade till och med de givna ballerinakexen, vilket säger en hel del. Mannen och hans barndomsvän D-man var däremot inte lika imponerade och D undrade om hade spruttat tandkräm på kakorna. Man torde tro att D-mannens tandkräm inte är som alla andras. 

Helt okej enligt mig, suveräna enligt sonen och nja enligt mannen och D-mannen.

Ombyggnationen

Innanför den fladdrande plastgardinen

För er som kikat in och läst mina inlägg har kanske märkt att det inte har hänt så mycket här på väldigt länge. Min inspiration försvann tillsammans med köksinredningen som snällt fick flytta ut i garaget och har gömt sig väl tillsammans med allt annat bråte. Det positiva är att körsbärslikören har fått sällskap.

Vi har varit utan ett riktigt kök på länge och nu i helgen har vi varit helt utan kokplatta och ugn. Istället har vi haft ett inplastat rum som snarare påmint om en temporär obduktionssal än ett kök... Det har inneburit hämtmat och helfabrikat som smidigt skjutsats in i micron, men som smakat allt annat än spännande. Findus schnitzel smakar helt enkelt inte schnitzel. Ingen österrikare skulle kunna luras till att tro att denna underliga matlåda skulle vara en "redig" schnitzel.

Nu börjar jag se en ljusning. Förra veckan har världens raraste snickare jobbat häcken av sig för att få färdigt vårt fuktskadade kök, men sånt tar tid. Därför får vi snällt vänta. Förhoppningsvis ska köket vara färdigt i början av veckan, vilket förhoppningsvis ska innebära att det händer lite mer här på bloggen. Det börjar trots allt närma sig advent, och då finns det mycket spännande man kan göra i köket.

I väntan på min apfelstrudl

Det blev ingen apfelstrudl. Inte denna gång.

Kvällen innan festen stressade jag runt för att få färdigt huvudrätten så att den kunde värmas på. Bättre att stressa dagen innan än samma dag som festen är, men att stressa för mycket en och samma dag är inte heller bra. Det konstaterade min mor när hon såg mig springa genom den lilla öppningen i plasten (köket är inplastat på grund av fuktskada) för hundrafemtioelfte gången. "Menar du att du ska ställa dig och göra en apfelstrudl på detta?" Vid det tillfället längtade jag mer efter att få hasa ner i soffan med ett glas rött vin, så därför blev svaret enkelt: "Nej." Varpå mammas föreläsning om hur man kunde göra strudln långt i förväg för att sedan frysa in den. Mamma illusterade svårigheten i att göra en strudl genom att vifta med den imaginära strudldegen som en rutinerad pizzabagare. Jag hörde något mummel om keine löcher... inga hål. Nähä, det spelar väl ingen roll om man ändå inte ska göra någon apfelstrudl?

Det blev marängsviss istället. Mycket enklare, men förbaskat gott!

Äpplen, äpplen, äpplen och kanske lite Apfelstrudl

Jag fick för mig att det skulle vara det lättaste man kunde företa sig i köket - att baka strudl. Det verkar visst vara knepigare än att koka pasta. Sist jag gjorde apfelstrudl var när jag bodde uppe i Gävle med min Linköpingssyster. Vi hade Oktoberfest och apfelstrudln fick bli den där lilla pricken över i:et. Den gången fuskade vi. Vi fuskade rejält! Det är knappt att jag vågar skriva här att vi köpte smördegsplattor - det är ju verkligen ingen riktig strudl då! Det verkar vara knepigare, som sagt.

Notera att jag skriver verkar. Med andra ord har jag inte kommit tillräckligt långt i utvecklingen för att kunna säga att det verkligen är knepigt att göra apfelstrudl. Det enda jag har hemma just nu är äpplen. Med enbart äpplen kommer man inte långt. I helgen stundar släktkalas i det kaosartade huset, där köket inte ser ut som det bör göra och där en tredjedel av boytan är inplastad. I detta kaos ska jag laga lite festmat, apfelstrudl bland annat. Min man suckar och undrar hur detta ska gå. Time is not on my side, för att utrycka det enkelt.

Frågan är nu om man ska fula eller vara ordentlig och följa receptet i mammas hemkunskapsbok. Vad ska jag göra??

I mormors arkiv

Mormor samlade recept i sin receptbok. När mamma berättade att hon hade mormors gamla receptbok blev jag eld och lågor, för jag trodde att jag skulle få lägga mina händer på mormors egenhändigt skrivna recept. Men mormor älskade att klippa och klistra. Sidorna i mormors receptbok är fullspäckade med utklipp. Vissa dyker upp flera gånger. Här och var finns mormors vackra handstil när hon har skrivit till några recept, men dessa handskrivna recept är få.

Däremot hittade jag två fantastiskt roliga utklipp på samma sida. Rara Frau Hausers nuna har fått pryda sitt recept. Hon är inte ensam, i mormors arkiv finns det en rad recept som har fått ansikten. Österrikiska tanter med praktiskt stora glasögon. Jag kan inte låta bli att undra vad effekten av att lägga ut sin adress vid sitt recept var. Kanske damp det ner brev med långa ramsor när receptet inte höll vad det lovade, samma tidpunkt som den glasögonprydda tanten ångrade att adressen skrevs dit. Kanske ville dessa tanter, precis som jag, få respons på det de gör. De bloggade före sin tid.

Ja, själv ska jag väl inte säga något. Jag lägger ju bild på mig själv och öppnar upp ett forum som är gjort för att lämna ifrån sig kritik.

Mitt nyponte

Så var de torra. Mina nypon, menar jag då. Nypon fick sakteligen torka i ugnen i tre dagar. Jag hade inte igång ugnen hela tiden, men eftersom jag inte använder min ugn så flitigt, så kunde de gott få vila där inne. För att få mitt te lite mer lätthanterligt mixade jag dem lite lätt och på så vis kunde jag lägga ner dem i en teklämma. Med andra ord höll jag det kliande pulvret långt från min strupe och istället lät jag den c-vitaminrika drycken lindra min raspiga stämma. Mycket förväntansfull hällde jag det kokande vattnet över mitt nyponkross.

Jag tror nog att det hade blivit bättre om jag hade ökat portionen, men det är ju inte svårt att ändra. Mamma tipsade om att man får ut mer smak om man kokar teet och sedan silar bort tesumpen. Gott var det i alla fall! Rör gärna ner en tesked honung i teet.