Fortsättning på körsbärslikören

Nu har det snart gått fyra veckor sen jag gjorde min lilla häxblandning som jag gärna vill kalla för körsbärslikör. Likören står och pyr i mörkret, tillsammans med allt annat skräp, i garaget. Den är i gott sällskap med min gamla eMac, Doris. Enda skillnaden är att körsbärslikören är välkommen tillbaka in i hushållet om några månader medan Doris snällt får skrota vidare i garaget tills jag har forslat bort henne.

Tillbaka till likören. Det är ju första gången som jag blandar till en likör och därför har jag inte den blekaste aning om hur processen ska se ut. När jag om kvällarna smyger ut i garaget för att se hur de små bären i spritbadet mår vet jag inte om det bådar gott. Någonstans på vägen försvann sockret och beblandade sig med bären som har förlorat sin vackar röda färg och övergått till en mer urlakad rosa färg. Själva vätskan har dock snott den röda färgen, så det borde väl vara rätt, eller? Därtill fick jag för mig att likör skulle bli mer sirapsliknande i konsistensen, men innehållet skvallpar lättflytande när jag skakar. Hur ska det vara?

Det driver mig till vansinne att jag inte kan ta reda på om den är på rätt väg eller inte.

Mary Ellens insats för det österrikiska köket

Som barn fanns det två böcker som retade mitt intresse särskilt. Med skräckblandad förtjusning bläddrade jag igenom, vad jag trodde var en "vuxenbok". Att den stod helt ogenerat i bokhyllan bland alla andra böcker var något som förvånade mig. Fick jag verkligen titta i dem? Idag vet jag att det inte är vuxenböcker utan böcker fyllda med husmorstips för honom och henne. Det finns två orsaker till varför jag trodde att det handlade om erotik och dessa var följande:

1. Jag var inte särskilt duktig på att läsa... Det var ju inte därför böckerna var spännande.
2. Bilderna berättar något helt annat än innehållet.

När min tyska utvecklades förstod jag ju varför de fick stå i bokhyllan och jag förstår idag att gamla husmorstips inte tar skada av att livas upp med lite smått erotiska bilder. 1976 gav Mary Ellen ut boken Geranien & Kaffesatz och i Tyskland och Österrike njöt läsarna av Josef Blaumeisers illustrationer. Fyra år senare dök Mary Ellens Der fliegende Pfannkuchen upp och återigen var det Herr Blaumeiser som illustrerade. Underrubriken till båda böckerna var "999 praktiska och ovanliga hushållstips för honom & henne" (fritt översatt) och kanske tänkte Herr Blaumeiser hur fasen man skulle få dagens man att intressera sig för hushållstips. Svaret var följande bilder (plus många fler).

Min far inspirerades inte, men själv tycker jag att böckerna är ganska charmiga och kan faktiskt komma till stor nytta!

Visste du att man kan blanda ihop 250 gram rumstempererat smör och en kopp kondenserad mjölk och lägga det i en form, som du fryser, för att få en magrare variant av smör. Kanske det är bättre än margarin som många gånger innehåller palmolja... Tack Mary! (tips taget från Geranien & Kaffeesatz)

Ett mindre tilltalande tips är att gno salladsskålen med en delad vitlöksklyfta innan man lägger i salladen. Som Mary själv säger "en gnutta vitlök är delikat" (fritt översatt från Mary Ellens Der fliegende Pfannkuchen). Vitlök är gott men, inte till allt. Seriöst, Mary!

Vid festliga stunder tipsar Mary Ellen att man kan lägga stearinljus i saltvatten, som man sedan ställer i kylen. Har man gjort det ska ljusen inte droppa när man tänder dem (självklart när man har tagit upp dem ur vattnet. Det är ju inte alltid man har köpt droppfria stearinljus och ärligt talat så brukar de vara ganska dyra. Danke Mary!

Ett lite mer omständigt förslag som Mary presenterar är att man kan smörja ostens snittyta (med smör) för att förhindra att osten torkar. Hm? Jag tänker att det måste finnas smidigare sätt och mycket riktigt. Mary skriver att man å andra sidan lika gärna kan använda sig av plastfolie. Japp. Smidigare, Mary!

Hörrni! Böckerna finns fortfarande att köpa på Amazon. Köp och njut!

Tiroler Speckknödl

Oh, det finns så många rara knödlar; soppknödlar, matknödlar, efterrättsknödlar... Ja, det finns en knödel för varje tillfälle. Det finns bara ett problem med denna germanska goding och det är att den inte har gott rykte om sig. Själv kan jag verkligen inte förstå varför. Kanske är det att folk inte har koll på vad det är eller att knödeln är ganska färglös. Det är dags att ge knödlen ett nytt ansikte... nej, inte ansikte, men rykte!

Semmelknödlar finns i olika varianter och passar bäst till en mustig gryta eller till en enkel sallad. Denna gång gjorde jag Tiroler Speckknödeln som består av, bland annat, torkade brödtärningar och fläsk. Tiroler Speckknödel står starka själva och tillsammans med en vitkålssallad (vi behöver inte vara konservativa och äta Sauerkraut utan avnjuta med pizzasallad), är de fantastiskt goda.

Receptet som jag använder mig av hittar man på baksida av en förpackning Semmelwürfeln (brödtärningar). Just Semmelwürfeln kan vara svåra att hitta i Sverige, men om man tärnar frallor och torkar dem, så blir det minst lika bra! Har man vägarna förbi Nordtyskland så kan man hitta dessa Semmelwürfeln i mataffärer som ligger nära andra välbesökta affärer.

Här kommer receptet:

500 g Semmelwürfeln
4 ägg
4 dl mjölk
20 g smör
1 lök
125 g bacon
persilja
2 msk mjöl
salt


Vispa ihop mjölk och ägg och salta blandningen. Lägg brödtärningarna i en stor skål, häll på äggblandningen och rör om så att det blandas ordentligt. Låt tärningarna stå och vila tillsammans med äggblandningen. Stek bacon med den tärnade löken i smöret (flötigt? Javisst!) så både lök och bacon får fin färg. Hacka persiljan och blanda ner den, tillsammans med den stekta löken och baconet, i "brödsmeten". Avsluta med att blanda ner mjölet som binder ihop smeten så att du kan göra knödlar. Blöt händerna och rulla runda bollar (ca 8 cm i diameter) och koka dem i lättsaltat vatten i 15 minuter.

Mannen och jag gillar verkligen dessa rara knödlar, men sonen var mer skeptisk och vägrade att smaka. Jag ska bearbeta honom.

Wiener Schnitzel

MUMS! Kan man säga något annat om Wiener Schnitzel? Nej.

För mig har det alltid varit tradition att äta en god Schnitzel första kvällen på bilresan ner till Österrike. När man tog första tuggan av den perfekta Schnitzeln visste man att sommaren äntligen hade börjat och att det var många fler Schnitzlar som skulle ätas. Där nere med mormor och morfar åkte vi en bra bit för att äta en god Schnitzel. En sak som mormor var extra stolta över var att hon visste var man hittade de största Schnitzlarna, och det visste hon verkligen. Det blev alltid en doggybag till hunden som tålmodigt hade suttit med vid middagarna och väntat på sin beskärda del av kakan. Alltid.

I år avslutade vi sommaren med en Schnitzel. När äldsta systern och hennes familj kom och hälsade på passade vi på att mecka ihop Wiener Schnitzel. Det är lite mer meck än vad man tänker sig. Syrran kryddade och panerade medan jag fräste Schnitzlarna i oljan. Första hade blivit så där gyllene och perfekt om jag inte hade varit fullt upptagen med att babbla. Denna tabbe drabbade de andra Schnitzlarna som fick en lite mer sotad look. Mamma förklarade för mig att man ska sila oljan mellan stekningarna för att få dem riktigt bra. Nej, det låter ju bara jobbigt. Våra mörka Wiener Schnitzlar smakade ändå fantastiskt bra när de gled ner tillsammans med den iskalla Gössern. Man behöver inte göra det svårare för sig än nödvändigt. Systerdöttrarna, sonen, svågern, mannen och vi kockar njöt av Schnitzlarna.

Vill  du testa? Gör då så här:

* Banka valfri mängd skinkschnitzel (om det ska vara rätt och riktigt så bör det vara kalvschnitzel) med baksidan av en köttyxa, men det går även med botten av en kastrull. Banka dock inte för hårt. Handtaget kan lossna (jag vet).
* Krydda med salt och peppar.
* Vänd köttet i mjöl, uppvispade ägg och skorpsmulor i nämnd ordning (mängden beror på hur många Schnitzlar du steker).
* Stek i upphettad rapsolja och vänd när den panerade Schnitzeln är gyllenbrun. Passa Schnitzeln så att den inte bränns vid!
* Servera med valfritt tillbehör!

 Skippa den där sardellen och kaprisen. En Wienerschnitzl smakar bäst med lite citronjuice! Till våra Schnitzlar serverade vi klyftpotatis och coleslaw. Inte alls illa!

Mariannes Broccolisoppa

Här kommer världens smidigaste mat. Det tar ingen tid, den är förbannat nyttig och förbaskat god. Den är egentligen inte särskilt österrikisk, men Marianne som gav mig receptet är i alla högsta grad österrikisk. Oh, vilken kock hon är. Jag älskar Mariannes mat och framförallt denna soppa!

Receptet är ett kör-på-känn-recept, så ta receptet för vad det är.


Ca 500 g broccoli (det spelar ingen roll om det är fryst eller färsk)
Ca 1 l vatten
1 buljongtärning
2 vitlöksklyftor
2 dl turkisk yoghurt eller creme fraiche
2 krm malen svartpeppar
smaka av med salt eller Maggi


Lägg broccolin i en gryta och fyll på med så mycket vatten att ca tre fjärdedelar är täckta med vatten. Peta ner buljongtärningen och vitlöksklyftorna. Koka upp tills broccolin är mjuk. Mixa med en mixerstav och blanda ner yoghurten (eller creme fraichen) och kör i peppar och salt eller Maggi.

Den här soppan är smidig, men en sak är säker: den smakar aldrig riktigt likadant när jag lagar den. Ibland blir den lite trist, men för det mesta är den fantastiskt mumsig. Till och med den grönsaksrädde brukar gilla den här soppan. Tycker man att soppan behöver lite mer substans så kan man koka med potatis. På bilden har jag toppat med Backerbsen, som syrran tog med sig från Österrike, men krutongen funkar lite bra. Knaperstekt bacon att strössla över är inte heller dumt. Marianne serverade med en klick grädde. Gör som du vill!

Liptauer på mammas vis

Jag drog fram mammas hemkunskapsbok ur ziplocpåsen igen. Jag slog upp på sidan 115 och höll plötsligt i två separata föremål. Tur att jag vet att det inte är jag som har haft sönder boken utan att det är resultatet av åratals slitage. Bra slitage. På sidan 115 hittade jag receptet till Liptauer. Jag kommer ihåg lukten av kummin och gräslök när mamma blandade till detta enkla pålägg som och var efterlängtat eftersom det inte blev tillagat i överdrivna mängder. Det är ett trevligt pålägg med en kesogrund med sina rötter i Slovakien. Liptov för att vara mer exakt. Återigen kommer vi in på de slaviska rätterna. Det här pålägget är nästan ett måste när man besöker en Heurigen (en liten servering hos någon vinbonde som har öppet en viss period på året då man serverar enklare mat och självklart husets vin).

Som vanligt, när det kommer till mammas hemkunskapsbok, så är bara vissa ingredienser måttangivna. Här var det ytterst få. Kanske för att de egna varianterna ökar charmen. Just att man kan säga att min mammas liptauer var fantastiskt god gör det mer speciellt, för man vet att den smakar som ingen annans. Nu var det min tur att göra min variant. Kom ihåg att du kan och ska blanda till den så att den blir precis så som du vill ha den!

Så här ser mitt recept ut:


500 g Keso (ett paket)
50 g margarin
1 gul lök
1 dl finklippt gräslök
2 tsk paprikapulver
2 tsk kummin
smaka av med salt


Använd dig gärna av en matberedare för att finhacka löken. Den blir mer finfördelad och inte så framträdande när det kommer till tuggmotstånd. Själv hade jag ingen matberedare, så jag tog fram den lite större mixerbehållaren. Det funkade bra att hacka löken och att mixa ihop med margarinet. 

Däremot blev det lite sämre när det kom till keson. Det blandades inte särskilt bra. Då hällde jag bara över det till en bunke och vevade ner resten av ingredienserna. Det funkade bättre, men jag tror att det slätare smet om man använder sig av en mixer.

Min Liptauer blev precis som jag ville ha den, en jag tror att det hade blivit bättre om jag hade använt mig av ett mildare paprikapulver. Då kan man hiva på mer och få mycket finare färg på Liptauern. I receptet fanns även inlagda gurkor och senap, men efter överläggande med mamma kom vi fram till att det nog funkar lika bra, om inte bättre, utan dessa ingredienser. När jag kollade runt på nätet hittade jag till och med recept på Liptauer med sardeller i, så nog finns det avvikelser, men bästa varianten är ändå mammas!

Pålägget avnjöt vi på ett mörkt lantbröd. Jag köpte en Marseillelimpa på ICA, vilket smakade väldigt gott ihop med mitt pålägg.

Logiska och ologiska namn

När det kommer till mattermer tyskan och "österrikiskan" emellan kan det ske en viss språkförbistring som sedan leder till matförbistring. Det vill vi ju självklart undvika.  Därför vill jag guida er genom en del matuttryck som kan förvirra även den duktigaste eleven i tyska. När ni sedan åker på semester till Österrike kan ni glänsa med era kunskaper och verka som en sann österrikisk gourmet. Håll i hatten! Här kommer några användbara namn.

Ananas - Tja, det kan ju verka banalt att ta upp en frukt som de allra flesta känner till. Nu kommer vi till kruxet: I Österrike kallar med jordgubbar för Ananas medan tyskarna säger Erdbeeren (vilket de flesta lärt sig i skolan). Är österrikarna galna? Nej. Det latinska namnet för jordgubbe är fragaria ananassa. Inte så konstigt att österrikarna tycker  att ananas är ett passande namn för jordgubbe.

Dotter - Nej, nej. Kanibalism är inget som förspråkas här. Av egen erfarenhet kan jag säga att det kan vara bra att veta vad Dotter på österrikiska är när man följer en österrikisk kokbok. Medan tysken säger Eigelb om äggulan, så kallar österrikaren det Dotter och Eiklar är äggvitan.

Erdäpfel - Jordäpple. Ni kanske kan gissa vad jag snackar om. Potatisar. Tyskarna säger Kartoffel medan österrikarna inspirerades av fransmännen som kallar sina potatisar för pomme de terre (jordäpple). Logiskt.

Krapfen - Hade tyskarna använt sig av samma namn på den munkliknande sötsaken, så hade John F Kennedys citat "Ich bin ein Berliner"  inte varit lika kul eller för den delen ihågkommet. En liten vetebulle med fyllning som kan rekommenderas. 

Paradeiser - Man kan ju tycka att tomater är en bra grönsak, då det oftast heter likadant vart man än reser. "You say tomato, I say tomato..." Som Fred sjöng för Ginger. Nä, så enkelt är det inte! I Österrike säger man Paradeiser om den röda sötsyrliga sötnosen. Inte så ologiskt som man kan tro. Peter Wehle förklarar i Sprechen Sie Wienerisch att namnet härstammar från Italien där tomaten kallas pommo di paradiso. Så! Nu vet ni både det österrikiska och italienska namnet.

Schwammerl - De som har varit ute i den tyska svampskogen har fått lära sig att svamp på tyska heter Pilze. Österrikaren svamlar istället fram ett annat namn. Vi kallar svamparna för Schwammerl. Bra att veta om man gärna äter svampstuvning. Om det är kantarell som du är ute efter så heter det Eierschwammerl.