Ombyggnationen

Innanför den fladdrande plastgardinen

För er som kikat in och läst mina inlägg har kanske märkt att det inte har hänt så mycket här på väldigt länge. Min inspiration försvann tillsammans med köksinredningen som snällt fick flytta ut i garaget och har gömt sig väl tillsammans med allt annat bråte. Det positiva är att körsbärslikören har fått sällskap.

Vi har varit utan ett riktigt kök på länge och nu i helgen har vi varit helt utan kokplatta och ugn. Istället har vi haft ett inplastat rum som snarare påmint om en temporär obduktionssal än ett kök... Det har inneburit hämtmat och helfabrikat som smidigt skjutsats in i micron, men som smakat allt annat än spännande. Findus schnitzel smakar helt enkelt inte schnitzel. Ingen österrikare skulle kunna luras till att tro att denna underliga matlåda skulle vara en "redig" schnitzel.

Nu börjar jag se en ljusning. Förra veckan har världens raraste snickare jobbat häcken av sig för att få färdigt vårt fuktskadade kök, men sånt tar tid. Därför får vi snällt vänta. Förhoppningsvis ska köket vara färdigt i början av veckan, vilket förhoppningsvis ska innebära att det händer lite mer här på bloggen. Det börjar trots allt närma sig advent, och då finns det mycket spännande man kan göra i köket.

I väntan på min apfelstrudl

Det blev ingen apfelstrudl. Inte denna gång.

Kvällen innan festen stressade jag runt för att få färdigt huvudrätten så att den kunde värmas på. Bättre att stressa dagen innan än samma dag som festen är, men att stressa för mycket en och samma dag är inte heller bra. Det konstaterade min mor när hon såg mig springa genom den lilla öppningen i plasten (köket är inplastat på grund av fuktskada) för hundrafemtioelfte gången. "Menar du att du ska ställa dig och göra en apfelstrudl på detta?" Vid det tillfället längtade jag mer efter att få hasa ner i soffan med ett glas rött vin, så därför blev svaret enkelt: "Nej." Varpå mammas föreläsning om hur man kunde göra strudln långt i förväg för att sedan frysa in den. Mamma illusterade svårigheten i att göra en strudl genom att vifta med den imaginära strudldegen som en rutinerad pizzabagare. Jag hörde något mummel om keine löcher... inga hål. Nähä, det spelar väl ingen roll om man ändå inte ska göra någon apfelstrudl?

Det blev marängsviss istället. Mycket enklare, men förbaskat gott!

Äpplen, äpplen, äpplen och kanske lite Apfelstrudl

Jag fick för mig att det skulle vara det lättaste man kunde företa sig i köket - att baka strudl. Det verkar visst vara knepigare än att koka pasta. Sist jag gjorde apfelstrudl var när jag bodde uppe i Gävle med min Linköpingssyster. Vi hade Oktoberfest och apfelstrudln fick bli den där lilla pricken över i:et. Den gången fuskade vi. Vi fuskade rejält! Det är knappt att jag vågar skriva här att vi köpte smördegsplattor - det är ju verkligen ingen riktig strudl då! Det verkar vara knepigare, som sagt.

Notera att jag skriver verkar. Med andra ord har jag inte kommit tillräckligt långt i utvecklingen för att kunna säga att det verkligen är knepigt att göra apfelstrudl. Det enda jag har hemma just nu är äpplen. Med enbart äpplen kommer man inte långt. I helgen stundar släktkalas i det kaosartade huset, där köket inte ser ut som det bör göra och där en tredjedel av boytan är inplastad. I detta kaos ska jag laga lite festmat, apfelstrudl bland annat. Min man suckar och undrar hur detta ska gå. Time is not on my side, för att utrycka det enkelt.

Frågan är nu om man ska fula eller vara ordentlig och följa receptet i mammas hemkunskapsbok. Vad ska jag göra??

I mormors arkiv

Mormor samlade recept i sin receptbok. När mamma berättade att hon hade mormors gamla receptbok blev jag eld och lågor, för jag trodde att jag skulle få lägga mina händer på mormors egenhändigt skrivna recept. Men mormor älskade att klippa och klistra. Sidorna i mormors receptbok är fullspäckade med utklipp. Vissa dyker upp flera gånger. Här och var finns mormors vackra handstil när hon har skrivit till några recept, men dessa handskrivna recept är få.

Däremot hittade jag två fantastiskt roliga utklipp på samma sida. Rara Frau Hausers nuna har fått pryda sitt recept. Hon är inte ensam, i mormors arkiv finns det en rad recept som har fått ansikten. Österrikiska tanter med praktiskt stora glasögon. Jag kan inte låta bli att undra vad effekten av att lägga ut sin adress vid sitt recept var. Kanske damp det ner brev med långa ramsor när receptet inte höll vad det lovade, samma tidpunkt som den glasögonprydda tanten ångrade att adressen skrevs dit. Kanske ville dessa tanter, precis som jag, få respons på det de gör. De bloggade före sin tid.

Ja, själv ska jag väl inte säga något. Jag lägger ju bild på mig själv och öppnar upp ett forum som är gjort för att lämna ifrån sig kritik.

Mitt nyponte

Så var de torra. Mina nypon, menar jag då. Nypon fick sakteligen torka i ugnen i tre dagar. Jag hade inte igång ugnen hela tiden, men eftersom jag inte använder min ugn så flitigt, så kunde de gott få vila där inne. För att få mitt te lite mer lätthanterligt mixade jag dem lite lätt och på så vis kunde jag lägga ner dem i en teklämma. Med andra ord höll jag det kliande pulvret långt från min strupe och istället lät jag den c-vitaminrika drycken lindra min raspiga stämma. Mycket förväntansfull hällde jag det kokande vattnet över mitt nyponkross.

Jag tror nog att det hade blivit bättre om jag hade ökat portionen, men det är ju inte svårt att ändra. Mamma tipsade om att man får ut mer smak om man kokar teet och sedan silar bort tesumpen. Gott var det i alla fall! Rör gärna ner en tesked honung i teet.

Konsumenttest, Mozartknödlar

Mozartkugeln har jag minsann ätit, men Mozartknödlar var något alldeles nytt för mig. När Lidls reklamblad damp ner i brevlådan och jag upptäckte att Lidl hade "Alpveckor" var jag helt enkelt tvungen att sätta mig i bilen på en gång för att besöka dem. På så vis upptäckte jag att deras kampanjvecka inte började förrän på torsdagen och jag var där tre dagar för tidigt.  Irriterad åkte jag hem och några timmar senare hade jag glömt bort allt om Alpveckor på Lidl...

... tills jag på lördagen besökte stället igen. Tillsammans med min Skövdesyster och hennes familj fyllde vi vagnen med diverse konstiga "Alpprodukter". Min man och svåger var lagom imponerade, medan jag och min äldsta syster flanerade euforiskt bland hyllorna. Mozartknödlarna fick också följa med hem.

När vi senare på kvällen skulle koka dessa knödlar gjorda av potatisdeg (jag vet att det låter otroligt konstigt, men det kan vara gott) och fyllda med mandelmassa, nougat och mörk choklad undrade äldsta systerdottern om det fanns någon alternativ efterrätt. De skulle inte varit så snabba att döma ut de där klimparna. De slank ner. Att äta varm marsipan blandat med potatisdeg, nougat och mörk choklad är inget man gör var dag, men smakerna gifte sig (som min landsman Kirschsteiger skulle ha sagt). Min man var nog den som var mest övertygad. Barnen vägrade att testa, så till alla er vuxna - köp och testa!

Utan kök

Jaha. Så kändes det som om världen var emot mig.

Fuktskadan under diskbänken var ett faktum och att köket skulle plockas isär var inget som kunde skjutas på framtiden. Mögel ska visst inte vara bra för hälsan, har jag hört. Därför fick jag snällt titta på när de rara hantverkarna plockade ner mitt viktiga redskap i matlagningsprojektet. Med andra ord kommer det att vara ganska lugnt på bloggen. Inte för att det har varit full fart här, men det kommer bli ännu lugnare.

Däremot har jag kommer jag att testa saker som jag pysslat med tidigare och några konsumentundersökningar. Till min stora glädje upptäckte jag nämligen att Lidl hade satsat på alpveckor. Vad det innebär kommer ni att få veta inom kort. Håll er uppdaterade!